Men som socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) skrev förra veckan bryr sig pensionssystemet i grunden inte om vilket kön du har (SVT Opinion, 16/5). Hur mycket pengar du får varje månad bygger på livsinkomstprincipen – alltså att varje krona räknas – och när männens och kvinnornas högar summeras är kvinnornas betydligt mindre.
Det beror inte på att damerna har legat på soffan och ätit praliner medan herrarna har sett till att pengar tickar in på familjekontot. Om man lägger ihop det avlönade och det oavlönade arbetet knegar svenska män och kvinnor lika mycket.
Skillnaden är att kvinnor varje dag utför 47 minuter mer oavlönat arbete än män. Det låter kanske försumbart, men det blir nästan fem och en halv timme mer i veckan, och drygt sju arbetsveckor per år. Det är tid som män i stället ägnar åt lönearbete, med högre månadslön, bättre karriärutveckling och en mer angenäm pensionärstillvaro som följd.
Den som vill göra något åt att kvinnor i snitt har 70 procent av mäns pensioner och att varannan kvinna är beroende av garantipension, bör alltså snarare rikta in sig på arbetsmarknaden än på pensionssystemet. För trots stora framsteg har kvinnor fortfarande lägre löner och oftare deltidsjobb, vilket leder till att kvinnor i snitt får 3,6 miljoner kronor mindre i inkomst under ett arbetsliv – och det märks även i pensionskuvertet.
Därför är den enskilt viktigaste åtgärder för att nå likvärdiga pensioner att reformera arbetsmarknaden. Det handlar dels om att möjliggöra ett längre arbetsliv, genom höjda åldersgränser och främja satsningar på arbetsmiljö och omskolning. Dels om att göra heltid till norm även på kvinnodominerade arbetsplatser och premiera att kvinnor och män fördelar tiden för lönearbete, föräldraledighet och hemarbete mer lika mellan sig.
Dessutom krävs information.
När småbarnsföräldrar sitter vid sina köksbord och beslutar hur mycket föräldraledighet var och en ska ta ut, om någon ska gå ner i arbetstid och hur hemarbetet ska fördelas, är det lätt att tro att beslutet bara får konsekvenser här och nu. Inte när det om flera decennier är dags att checka ut från arbetsmarknaden.
Således är det centralt att man kompenserar den i förhållandet som tar det största ansvaret på hemmafronten. Det kan ske genom att den som tjänar mest för över premiepensionsdelen till sin partner och genom att man avsätter en del av det gemensamma sparandet till den deltidsarbetandes pension.
Viktigast är dock att kvinnor och män inser att val de gör i 30-årsåldern får konsekvenser livet ut. Inte för att de ska tvingas att välja annorlunda, utan för att alla val ska göras med öppna ögon.
För nej, pensionssystemet är inte ojämställt. Däremot speglar det ett liv fullt av ojämställda beslut.