Vad det än beror på så är det inte bostadspolitiken under de senare årtiondena. Inte beror det på planreglerna heller. De har i hög grad blivit mekanismer för att ge övertag åt dem som vill hindra byggande.
Under rätt många år har det varit affär att bygga för lite och bygga dyrt.
Men nu är det, trots detta, bättre fart. Från 2012 till 2015 fördubblades takten i påbörjandet av nya bostäder. Det är inte så konstigt. På åtskilliga håll i landet finns gott om otillfredsställd efterfrågan. Stigande reallöner, våldsamt nedpressade räntor, och en BNP-tillväxt som för tillfället nått cirka fyra procent. Sådana villkor har räckt för att oftare övervinna uppskruvade kostnader och motstånd mot byggplaner.
I förra veckan började samtal mellan riksdagspartier om bostäder och byggande. Det är en större öppenhet nu än för ett år sedan, menade statsrådet Mehmet Kaplan (MP). Låt oss hoppas att han har rätt i det. För ett år sedan verkade regeringen låst vid att plottra med en del nya byggbidrag. Den verkade inte vilja minska möjligheterna till förhalning genom flera omgångar av överklagande. Och den var inte glad åt att göra byggnormer och miljöregler enklare och mer lika över landet. Allt detta borde ha åtgärdats under Reinfeldt-regeringens tid, men bostadsbyggandet var en av de frågor som sköttes sämst under de åren.
Boverket har efter SCB:s befolkningsprognos fått göra om sina överslagskalkyler om det byggande som kan återskapa hyfsad balans. Efter att förut ha räknat med 50 000 nybyggda bostäder per år de närmaste åren, men sedan en minskning, höjdes detta med 15-20000.
Det kunde se ut som om byggandet, med dessa förenklade kalkyler, var på väg mot att hinna ifatt. Detta gäller knappast längre.
Men bostadsmarknad är inte en planekonomi utifrån en befolkningsprognos. Den hänger ihop med inkomster och arbetsmarknad och skatter och lånevillkor. Den behöver kunna fungera även genom en sämre konjunktur och även med mer sans och balans i privatpersoners skuldsättning.
Den största frågan är att den mycket hårda beskattningen av arbete, som motverkar god ekonomisk utveckling, är andra sidan av mycket fördelaktiga villkor för att skuldsätta sig för att äga hus. Detta är svårt att ändra snabbt. Men nuvarande förhållanden innebär risker för finansiella störningar. Stödet till boendet styrs också till att mest gynna personer med högre inkomster i främst storstäder.
Detta ändrar man inte på med ett bostadspolitiskt paket. Det krävs en hel och stor skattereform, som sker stegvis och behöver stöd över blockgränsen. Att börja tala allvar om detta borde vara ett av målen med överläggningarna som började i förra veckan.
Men det finns även annat att göra. Varaktigt högre volymer i byggandet kräver pressade kostnader, alltså längre serier och ett mer industriellt byggande, gärna mer förmontering i småhusfabriker. Det kräver planer, och det kräver ändring av maktförhållandena så att möjligheterna att sabotera med överklaganden begränsas.
Det finns fler frågor än de gamla stridsäpplen som många är vana att återkomma till – och att vara envisa i. Plan- och bygglagen behöver bli mer byggvänlig. Men det kan finnas andra grepp. En fråga som ju brukar skötas i bred enighet är statsbidragen till kommunerna. Borde inte de kunna användas för att mera stimulera de kommuner som tar på sig kostnader för att släppa fram byggande, medan det blir obehag för de kommuner i bristregioner som inte vill bygga?