Att tala om hur vi ska göra för att produktionen ska räcka till att betala konsumtionen och ge tillräckliga skattebaser är svårare. Det är ju något krångligare, men framför allt är risken större att stöta sig med olika intressen.
Det är kort sagt sockrigare att betona konsumtionsmöjligheterna, och vara oklar, lågmäld eller tyst när det gäller produktionens förutsättningar. Statsminister Reinfeldts sommartal i Gustavsvberg i lördags – se även gårdagens ledare – var ett ack så tydligt exempel.
Men är det bara de ledande politikernas eget fel att debatten, inte minst inför valår, får en sådan slagsida? Nej, det är det inte.
Men först några ord om finansminister Borg. Det brukar för det mesta vara mycket intressantare att lyssna på finansministern än på statsministern. Borg talar ofta om riktiga ekonomiska problem och målkonflikter, och det händer att han kolliderar även med borgerliga särintressen i organisationsväsendet.
Men även en intellektuell och allmänt redig och välordnad person som Anders Borg möter gränser där partiupplägget kräver att han säger somligt och undviker annat, trots att varje finansminister egentligen borde ha en hel del mer att säga.
Intervjun i går med Anders Borg, om vad han tyckte om att bo i Sörmland, och om hans pliktkänsla som motiv för att ta på sig bördan att vara finansminister ytterligare en tid, publicerades även i Katrineholms-Kuriren. Där hade de dessutom några frågor från läsare i Borgs egen hemkommun, som de bad att han skulle svara på.
Ett av svaren visade vilka språkregler, för att inte säga munkavle, som partitaktiker kan utsätta även en stark finansminister för. En läsare hade frågat: "Ska värnskatten tas bort"? På detta gav Borg ett svar med polerad yta, men med ett stort tomrum under ytan: "Jag tycker att det finns skäl att man på sikt bör avskaffa en skatt som är skadlig för tillväxten, men jag tror inte att det finns utrymme att göra det i en situation där vi har begränsade budgetutrymmen och framför allt vill stimulera ekonomin och prioritera jobben."
Så kan man ju säga. Men varför förutsätta att de högsta marginalskattesatserna bara kan sänkas genom att man tar av det så kallade reformutrymmet och kommer i konflikt med jobbskatteavdraget – och med den moderata metoden att få Socialdemokraterna att på nytt stampa sig själva på fötterna?
Det går ju också att göra omfördelningar, så att man tar bort eller inskränker kryphål och regler som är särskilt fördelaktiga för höginkomsttagare, och i gengäld sänker den mycket höga beskattning som nu särskilt drabbar exportindustrins kvalificerade ingenjörer och liknande nyckelpersoner.
Anders Borg vet hur det går till. Han har gjort motsvarande i bolagsbeskattningen – något som hans partiledare noga undviker att tala om då han eldar känsliga moderatsjälar i småbåtshamnar i Stockholms skärgård.
Men mer avancerade skattereformer förutsätts Borg, enligt partiledningens taktiska upplägg, hålla tyst om, annars kan diverse särintressen vrenskas. Så då lämnar Borg ett välsvarvat men ofullständigt svar till Katrineholms-Kuriren.
Det har nu gått snart sju år med alliansstyre och kortslutning i en del skattefrågor av särskild betydelse för produktion, investeringar och effektiv kapitalanvändning.
Orsaken är att partiledningar, efter många erfarenheter, har skäl att vara rädda för särintressen – och för riksmedier som är djupt främmande för produktionens perspektiv. Det är inte bara Reinfeldts fel att Borg inte får tala högt om hur man borde göra.