FP-ledningens migrationsförslag är inte bara dåligt i sak – principiellt fel och kontraproduktivt. Det är slarvigt, i strid med tidigare ståndpunkter samtidigt som förankringen i partiet är ett frågetecken.
Så här sade tidigare migrationsministern Erik Ullenhag (FP) i SVT, 3 september 2013, om permanenta uppehållstillstånd för syriska flyktingar:
"Det är bra att vi har en lagstiftning som i den här typen av situationer ger permanent uppehållstillstånd. […] I de länder som i stället jobbar med tillfälliga uppehållstillstånd, det vill säga att du får stanna ett tag i ett land i ovisshet, har [flyktingar] betydligt svårare att komma in på arbetsmarknaden, lära sig svenska i Sveriges fall."
Och några dagar senare, i en tv-debatt med Jimmie Åkesson (SD), sa Ullenhag:
"Permanenta uppehållstillstånd är viktigt för att vi historiskt sett vet att det underlättar för dem att lära sig svenska och att få jobb."
Men nu har Folkpartiledningen ändrat sig och vill att uppehållstillstånden ska vara tillfälliga. Argument: Öka flyktingens drivkrafter att skaffa jobb. Med arbete på plats omvandlas nämligen det tillfälliga uppehållstillståndet till ett permanent.
Orsakssambandet är alltså omvänt det som regeringens ansvariga minister (FP) formulerade för ett och ett halvt år sedan. Då var trygghet i form av ett permanent uppehållstillstånd en bättre förutsättning för etablering i Sverige. Nu är det otrygghet, osäkerhet om Sverige får vara ens fasta punkt framöver, som ska stimulera till ett arbete.
Jan Björklund konfronterades i söndagens Agenda med Ullenhags uttalande 3 september 2013. Björklunds svar: Det som föreslås är inte tillfälliga uppehållstillstånd, eftersom de omvandlas i permanenta när personen får ett jobb.
Det tillfälliga är alltså inte tillfälligt eftersom det upphör att vara tillfälligt under vissa förutsättningar. Men även om dessa förutsättningar inte uppfylls – flyktingen får inget jobb – är det ändå inte ett tillfälligt, eftersom möjligheten att få permanent finns.
Bättre än så blir inte argumenten när Jan Björklund förklarar 180-gradersvändningen. Allan Widman, tung riksdagsledamot (FP) från Malmö, gav i helgen en annan förklaring i Sydsvenskan. Migrationsförslagen är en signal till omvärlden att Sverige skärper sin invandringspolitik, menade Widman. Underförstått: så att färre flyktingar söker sig hit i förhållande till andra länder.
Den som inte tror att det är avsikten med 180-gradaren – i Agenda förnekade Björklund med eftertryck att avsikten var den Widman beskrev – får hålla till godo med partiledarens semantik.
Men det mesta tyder på att förklaringen är en annan. När flyktingarna blir många, när ett rasistiskt parti parkerar sig på stabilt tvåsiffrigt, när röststarka opinionsbildare blir stressade och börjar tala om behovet att skärpa invandringspolitiken – då mjuknar ryggraderna hos ledande folkpartister. Den politiska signalen blir viktigare än de faktiska konsekvenserna av politiken, särskilt när partiet är i opposition och inte behöver förverkliga det man föreslår.
Och detta förslag som ännu inte har beslutats av partiets landsmöte valde Jan Björklund att göra till FP:s etablerade ståndpunkt. Det gäller ju att reagera snabbt på de andra partiernas förslag, vara med i debatten som det heter. Folkpartiets styrelse ställde sig bakom det.
Det är ur det perspektivet frågan om Jan Björklunds framtid bör ses. Ta det i rätt ordning: Politiken först, partiledarfrågan sedan. Om FP:s medlemmar tycker om de mjuka ryggradernas politik, finns det ingen ledarkris i Folkpartiet. Ändra då inte på ett vinnande koncept.