Nu är det ett debattbetänkande om att göra det förre justitiekanslern Göran Lambertz gärna vill, flytta in det tryckta ordet under Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) för de elektroniska medierna.
Det är riskabelt. Men det är inte radikalt tryckfrihetsinskränkande, så som motsvarande utredning 2006. Den lade fram modeller för att ta bort eller kraftigt inskränka merparten av grundlagsskyddet.
Nu är det i stället repris på en del ämbetsmäns och juristers gamla favoritidé, att bunta ihop det tryckta ordet med radio, tv och film. Gång på gång har riksdagen sagt nej till det. Det avgjordes i ett enhälligt konstitutionsutskott 1988. Riksdagen genomdrev sedan den nu gällande modellen, som föreslagits av en utredning med Eskilstuna-Kurirens chefredaktör Hans Schöier som ordförande.
I Tryckfrihetsförordningen har vi den oblandade svenska frihetstraditionen. De stora avsteg som gjorts för tv och radio, där det finns etableringskontroll, innehållsreglering och indragningsmakt, släpptes inte in där. De finns tills vidare i YGL, eftersom man ville minska risken för att avstegen med tiden ses som en del av det normala och kan utvidgas till fler medier.
Till detta goda skäl för bevarad Tryckfrihetsförordning har sedan kommit ännu ett. Svensk tryckfrihet står inför ökande risker för angrepp och kollisioner med andras mer auktoritära rättssystem. Vi behöver i EU bevara förståelsen för vår utformning av yttrandefriheten, med ett starkt skydd andra inte har. Det har också gång på gång lösts på ett bra sätt.
Men om Sverige uppfattas bryta med sitt eget system, och tar bort 1949 års Tryckfrihetsförordning, med dess rötter från 1766 och 1810, kan det bli svårare att stå emot dem som i grunden ogillar eller inte förstår vår syn på ordets frihet.
Risken är svår att precisera men gäller allvarliga saker. Det ska till ytterst starka skäl för att byta modell och ersätta Tryckfrihetsförordningen med en utvidgad, omgjord YGL. De gränsdragnings- och andra praktiska problem som nu finns, och som brukar anges som skäl för systemskifte, kan troligen i stället lösas med justeringar i nuvarande lagar. Det har utredningen inte ens försökt. Den drivs av en stark, förutfattad mening hos ordföranden Göran Lambertz, att Tryckfrihetsförordningen ska bort.
Därför har nu bara varianter av detta lagts fram. Två av dem kan leda till att delar av det fria ordet förlorar grundlagsskydd, för att domstolar inte anser att det som trycks eller sänds har ett godkänt ändamål eller att aktörer inte bedöms vara massmedieföretag. Även i den tredje modellen finns oroande frågetecken, utländska böcker i svensk bokhandel kan bli utan grundlagsskydd.
Utredningen ska lägga fram sina lagförslag om ett år, även i en rad andra frågor. I dessa har regeringens direktiv från 2008 dessvärre en ensidigt tryckfrihetsinskränkande tendens.
De båda FP-ledamöterna är de enda partiföreträdarna som – tillsammans med fyra experter – klargör att de inte vill ha den ändring Göran Lambertz eftersträvar. De föredrar bearbetning av nuvarande grundlagar.
Öppnar sig en stor partipolitisk spricka om det fria ordets villkor? Förhoppningsvis inte. 2006 gjorde företrädare för samtliga partier utom KD klart att de inte stod bakom den tryckfrihetsinskränkande utredning som då lades fram.
Partierna har brukat bli helt eller nästan ense om att slå vakt om Sveriges liberala tryckfrihetsmodell – det bör de hålla fast vid.