Nu har lagen om säkerhetszoner, mer känd som visitationszoner, trätt i kraft. En kommun där zonerna kan komma att införas är Eskilstuna.
Lagen ger polisen rätt att under en begränsad tid, införa särskilda zoner. I dessa har polisen rätt att kroppsvisitera vuxna och barn, samt söka igenom fordon – utan att det finns en konkret brottsmisstanke.
En bärande del av Tidöregeringens kriminalpolitik är mer övervakning, omfattande inskränkningar av människors grundläggande fri- och rättigheter samt hårdare tag.
I en tid där många människor känner sig rädda kan dessa åtgärder signalera trygghet.
Det är bara det att det auktoritära samhällen har prövats förr och övergetts, då tryggheten visat sig vara en chimär.
För det handlar inte bara om lagar och paragrafer, utan om människor som ska omsätta dem i handling. Och långt ifrån alla förmår att handskas med denna makt på ett lämpligt sätt.
Det som är ännu tråkigare är att det ofta räcker med ett ruttet äpple i korgen för att rötan ska sprida sig.
För alltför många människor är det lättare att stillatigande låta en person som gör fel fortsätta med det – än att sätta ned foten och säga stopp.
Samtidigt måste det finnas människor som upprätthåller lag och ordning. Det behövs nya och förändrade åtgärder för att bekämpa gängbrottsligheten. Men det handlar om att hitta rätt balans.
Nyttan med en åtgärd måste för det första vara större än inskränkningen i människors fri- och rättigheter. För det andra måste det i efterhand kunna gå att pröva om det funnits tillräckliga skäl för den.
Men när det gäller införandet av säkerhetszoner går det både att ifrågasätta nyttan och rättssäkerheten.
Zonernas tillskyndare pekar ofta på att de finns och fungerar i Danmark.
Men svensk polis har med stöd av andra lagar större befogenheter än sina danska kollegor att visitera misstänkta personer och leta efter vapen. Många poliser säger därför att införandet av zonerna i Sverige i praktiken inte kommer göra någon större skillnad.
Det danska systemet har heller aldrig utvärderats, konstaterar David Sausdal, kriminolog och forskare vid Lunds universitet. Forskning från England, där man undersökt effekterna av ett system som är ganska likt tillfälliga visitationszoner, kan inte visa på att de lett till minskad brottslighet.
Zonerna ger också enskilda poliser stora befogenheter. Men det är svårt att kontrollera om de använder dessa som det är tänkt. Ett system med säkerhetszoner ”lämnar ett mycket stort utrymme för subjektiva bedömningar, som i efterhand kommer att vara svåra att ifrågasätta”, konstaterar exempelvis justitiekansler Mari Heidenborg.
Många remissinstanser, däribland Brottsförebyggande rådet (Brå), Civil Rights Defenders, Diskrimineringsombudsmannen, framhåller risken för att lagen kan leda till diskriminering och stigmatisering. Att detta kan komma att påverka förtroendet för polisen.
Alla remissinstanser är dock inte lika kritiska. Eskilstuna kommun pekar visserligen på vikten ”att följa upp beslutet och titta på vilka effekter beslut om säkerhetszoner får utifrån diskriminering och påverkan på den personliga integriteten.” Men till skillnad från exempelvis Stockholm, Borås och Malmö som helt eller delvis avstyrker förslaget, ställer sig Eskilstuna helt bakom det.
Nu har lagen om säkerhetszoner trätt ikraft. Trots att ingen kan visa att den får någon egentlig effekt. Men regeringen har visat att den kan slå ett ordentligt slag i luften.