Enligt opinionsmätarna har Socialdemokraterna ökat sitt stöd sedan Stefan Löfven valdes till ordförande efter Håkan Juholt, med exempelvis nio procenten- heter enligt Sifo. Framgångarna har fått en del medier att börja tala om en Löfveneffekt.
Men vindar i mätningar och effekter i val är olika saker, och de ena behöver inte säga mycket om de senare. Att Socialdemokraternas motvind under Sahlins och Juholts kriser skulle motsvaras av en lika stor effekt i ett riksdagsval har hela tiden varit osannolikt.
En verklig effekt är den väljare åstadkommer en valdag. Uttrycket brukar syfta på tidigare effekter – som Westerbergeffekten 1985 och Leijonborgeffekten 2002. Bengt Westerberg hade inte varit partiledare för Folkpartiet liberalerna i några veckor, utan i två år – och Lars Leijonborg i fem år – innan dessa effekter uppstod.
Ingen vetenskaplig undersökning av väljarströmmar ger stöd för påståendet att det var Bengt Westerbergs och Lars Leijonborgs personligheter som orsakade deras effekter.
I stället står det klart att det var deras politiska budskap, och sättet de framfördes på, som snabbt vände opinionen till deras fördel.
Bengt Westerberg satt från början – liksom Stefan Löfven – inte i riksdagen. Men han hade kandiderat och fick plats där sedan partikamrater avsagt sig.
I de avslutande partiledardebatterna 1985 fick hans och partiets budskap om eget rum i långvården starkt genomslag. Tre veckor före valet låg partiet på fyra–fem procents stöd i opinionen. I valet blev det 14,2.
Lars Leijonborg hade varit partiledare i fem år när partiet plötsligt fick vind i seglen. Från en motvind som hotade att blåsa partiet ur riksdagen fick det i valet 13,3 procent av rösterna.
Det ökade stödet för Socialdemokraterna beror inte så mycket på Stefan Löfven som person. Han har inte heller gjort eller sagt något som skulle kunnat svänga opinionen. I stället har andra faktorer givit utslag: frånvaron av negativa nyheter, kontrasten till Håkan Juholt, ett ökat lugn där partiinterna strider lagts åt sidan samt partiledarens val av sina närmaste medarbetare.
Med detta har Stefan Löfven skapat en bild som påminner tidigare sympatisörer om tron på partiet som en garant för ett bra liv. Det har varit tillräckligt för att öka stödet i opinionen.
Men det som hittills spelat in för det ökade stödet i opinionen räcker definitivt inte för att Socialdemokraterna ska kunna återta makten efter nästa val, som ligger ungefär två och ett halvt år fram i tiden. Under den tiden kommer sakfrågorna och partiernas ställningstaganden att mejslas fram.
Den politiska debatten kommer, i takt med att valet närmar sig, att skärpas. Vi kan nog också vara säkra på att partierna har förberett en del goda kort som stoppats in i rockärmarna för att kunna spelas ut månader eller veckor före valdagen. Detta i hopp om att kunna åstadkomma en verklig effekt, liknande dem som Bengt Westerberg och Lars Leijonborg åstadkom när det begav sig.
Men fram till dess finns inga effekter, utan bara vindar som varierar i både styrka och riktning. Dessa måste inte minst de nya besättningarna på fyra av de åtta skutorna parera, för att försöka få så stort utrymme som möjligt i den hamn som väntar.
Färden dit är fortfarande lång.
Sådana vindkast som Socialdemokraternas låga procent under Juholt eller den inledande uppgången med Löfven är inga riktiga effekter – dessa uppstår först när väljarna röstar på allvar.