Det hjälpte till att staga upp besluten i EU. Man samlade sig kring egna sanktioner som ihop med de amerikanska fick stor betydelse för att hejda den ryska framryckningen.
Ingen regering inom EU tordes försöka blockera sanktionsbesluten. Men det har varit ett ständigt mullvadsarbete av Putinstödjare och "Putinförstående": Besök i Moskva, partikontakter till Putinsystemet och handels- och energiavtal.
Det är två slag av tydliga politiska mönster i detta.
Ett är affärsmän och en del politiker som är direkt lierade med Putinsystemets ekonomiska utlöpare i väst, eller företräder energibolag och finansverksamhet där Putins regim och de ryska oligarkerna är insyltade genom skatteflyktsarrangemang och brevlådeföretag i väst. Energipolitiken i länder som Tyskland och Österrike hör, genom djupt Rysslands- och fossilberoende, till det som är osäkerhetsmoment för sammanhållningen i väst.
När Jan Björklund (L) i Linköping i lördags varnade för att regeringen riskerar att driva svensk energiförsörjning mot en tysk situation, syftade han främst på förvärrat fossilberoende om kärnkraft stängs av. Men det handlar också om ökad säkerhetspolitisk risk.
Det han inte tog upp, men som bör observeras, är att det tyska energibolaget E.ON, som stänger reaktorer i Sverige, parallellt har slutit avtal med Putinbolaget Gazprom om ännu en väldig fossilgasledning i Östersjön.
Det andra mönstret är extremisternas förening. Nästan hela ytterhögern och delar av yttervänstern är samlade på Putinsidan, därtill med en del medlöpare bland Angela Merkels värre motståndare inom konservatismen. Till dessa hör Bayerns regeringschef Seehofer, som för att distansera sig från Merkel demonstrativt frotterat sig med såväl Ungerns auktoritäre makthavare Orbán som företrädare för Putinstaten.
I EU-parlamentet röstade svenska SD:s ledamöter ihop med en rad andra partier inom extremhögern för avslag på EU:s handels- och associationsavtal med Ukraina. De gav ett entydigt stöd för Putins angrepps- och ockupationspolitik – ett avståndstagande från de västliga demokratiernas samverkan.
De på högerkanten som är på Putins sida – eller som SD:s franska motsvarighet direkt finansierade från Putinsystemet – är till stor del samma partier som är mest aggressiva i angrepp på flyende och på flyktingpolitik. I olika grader gäller det hela vägen från högerfraktioner inom etablerade konservativa partier över auktoritära nationalistregeringar som den ungerska till olika populistiska och nyfascistiska partier.
Från den kanten kommer man säkert att försöka motarbeta dem inom EU som vill återupprätta en flyktingpolitik. Tanken i detta är ett delat ansvar där länder ska solidariskt göra åtminstone en insats uträknad efter objektiva mått, som befolkning, inkomstnivå, arbetsmarknadsläge osv. Cecilia Wikström (L), som är utsedd att leda EU-parlamentets arbete med frågan såg i Linköping i lördags detta som det svåraste uppdrag hon haft.
Men hon såg ändå möjligheter. Dels känner hon sig ha principiellt stöd hos en bred majoritet i parlamentet av kristdemokrater och moderata konservativa samt liberaler och socialdemokrater. Dels menade hon att endast en liten handfull EU-regeringar är verkligt rabiata i att i alla lägen avvisa alla flyktingar. De flesta av dem inser faktiskt att det behövs en fungerande europeisk ordning, för att asylansökningar ska prövas och flyktingar ska kunna tas emot, och att även de själva då behöver dela ansvaret.
Från detta till ett anständigt resultat är det ingen enkel politisk väg. Men både detta och andra försök måste göras. En vägran att samverka och en vägran att ta ansvar är en väg som extremister kan trivas med – men den är destruktiv i såväl säkerhetspolitik som flyktingpolitik.