Från i år trappas jobbskatteavdraget av för dem som tjänar knappt 50 000 kronor i månaden. Det har rapporterats flitigt. Men en annan höjning av inkomstskatten har kommit i skymundan. Den lönenivå från vilken man börjar betala statlig inkomstskatt ligger kvar på 35 850 kronor.
Om denna så kallade skiktgräns hade höjts som brukligt, med konsumentprisindex plus två procentenheter, hade den varit 36 416 kronor. Det betyder att fler svenskar kommer att betala statlig inkomstskatt och de som gjort det även tidigare får betala den på en större del av sin inkomst.
Det finns tre problem med dessa skattehöjningar. Det ena är att flit missgynnas. Utbildning och större ansvarstagande på arbetet ger mindre utdelning efter skatt. Det viktiga är nu inte den enskilda skattehöjningen på någon eller några hundralappar i månaden utan inriktningen. En skattepolitik som ger människor lön för mödan sänker marginalskatter, inte höjer dem.
Men om det problemet inte bekymrar regeringen borde det andra göra det desto mer: Skattehöjningen riskerar att ge staten mindre skatteintäkter på grund av färre arbetade timmar och skatteplanering. Med en marginalskatt som nu når 60 procent är risken överhängande.
Höginkomsttagare kan ta ut övertid i kompledighet i stället för pengar. De kan löneväxla, det vill säga byta ut en del av sin bruttolön mot en förmån, exempelvis göra större avsättning till tjänstepensionen, och därmed sänka sin skatt. Delägare i bolag kan ta ut lön som utdelning och på den delen betala en kapitalskatt på bara 20 procent. Artisten Jason Diakité, Timbuktu, tillhör dem som uppmärksammats för sådana manövrer.
Det leder in på det tredje problemet – den nya sortens skattefrälse. Mer än musikartister handlar det om delägare i vissa branscher som advokatbyråer och revisionsfirmor, personer som har möjligheter till och kunskap om rätt häftig skatteplanering. De här kryphålen kommer till genom lobbying från de berörda men bottnar även i en politisk åsikt att högt skatteuttag i ena änden kräver undantag i den andra. Detta för att ge utrymme till höga inkomster i branscher som måste finnas i Sverige.
Det är raka motsatsen till liberal skattepolitik som beskattar lika höga inkomster så lika som möjligt, oavsett i vilken bransch de har tillkommit och hur de har plockats ut. En mer enhetlig beskattning betyder likabehandling och stänger bakdörrar till den politiska makten. Studier och hårt arbete, inte lagtrixande, ska synas i plånboken.
Det saknas inte idéer för detta. Tidigare finansminister Erik Åsbrink (S) har föreslagit att hela den statliga inkomstskatten avskaffas till förmån för kapitalskatt på 30 procent, återinförd fastighetsskatt och enhetlig moms på 25 procent. Liberalerna (tidigare Folkpartiet) har föreslagit en skattereform i samma riktning. Tyvärr har regeringen just tagit ett betydande kliv åt motsatt håll.