Det är inte så konstigt som det gärna påstås. I två mandatperioder har det varit regeringspolitik att bit för bit sänka skatter. Inför nästa period står statsminister (M) och finansminister (M) i täten för att allt som kostar ska finansieras. Krona för krona, brukar det heta. Som så ofta finns en orsak i den verkliga ekonomin, där gränser sätts för möjlig och lämplig politik.
För sådana som låter det taktiska spelets perspektiv bestämma nyhetsförmedling och partilinjer är samhällsekonomins stora sammanhang en främmande, störande faktor. Men möjligheterna till omfattande skattesänkningar har börjat ta slut. Att det mer kommer att handla om att reformera och förbättra skatter, och höja vissa skatter, har att göra med att Sveriges ekonomi successivt kunnat normaliseras – efter de kriser som kulminerade på 90-talet efter att ha grundlagts tidigare.
Krisutvecklingen drev upp kostnader, undergrävde skattebaser och ledde tidvis till stagnation. Det ställde till en okontrollerad, oavsiktlig höjning av såväl statens utgifter – bland annat räntekostnader – som skatternas andel av produktionen. Det som då hände var inte långsiktigt hållbart. Det är verkligen inget ideal som dagens skattepolitik borde efterlikna.
Både före och efter regeringsskiftet 2006 har en successiv återgång pågått till förhållanden som är mer normala och kännetecknande för en avancerad ekonomi med en väl fungerande välfärdsstat. Men även med en bättre ekonomisk utveckling och en effektivisering och uppstramning av olika system möter man en nivå där kostnaderna bestäms av befolkningens ålder och det moderna samhällets behov. Efter fem etapper med jobbskatteavdrag går det inte att fortsätta till ett sjunde, nionde eller tolfte steg med samma uppläggning.
Däremot vänder andra delar av verkligheten på en del av förutsättningarna. Demografin, ålderspyramiden, innebär en med tiden växande kostnad för samma servicenivå i äldreomsorg och sjukvård. Blir konjunkturen bättre, och mycket talar nu för det, räcker det inte med räntehöjningar hos Riksbanken. Även budgetpolitiken, med skatteåtgärder, behöver i vissa lägen bromsa för att undvika bubblor och överhettning.
Skattepolitik förblir viktig. Men den måste mycket mer handla om att reformera, för att vårda drivkrafterna till det som ger god ekonomisk utveckling, god miljö, god hälsa och möjligheter att trygga framtida välfärd. Detta betyder lägre skattesatser på breda skattebaser för särskilt inkomst- och bolagsbeskattning som är centrala för arbete, investeringar och jobb. Däremot bör dåligt motiverade undantag och kryphål avvecklas, och dit hör den låga restaurangmomsen och den ineffektiva nedsättningen av arbetsgivaravgifter för alla som är unga, även när de står starka på arbetsmarknaden.
En del miljöskatter och hälsoskatter är rent välgörande. En mer likformig moms och ett mindre lågt tak för fastighetsskatten gör inte alls den skada som hög beskattning av arbete och företagande innebär.