USA:s uppläggning med förbud mot viktiga former av värdepappersköp och krediter samt licenskrav och exportförbud för viss teknologi är modellen.
De nya sanktionerna är klart mer substantiella, mindre symboliska än de tidigare. De finansiella riktas mot de större ryska bankernas och energiföretagens möjlighet att finansiera sig med utländskt kapital. De kan se mer beskedliga ut än de i praktiken är. De ska drabba de ekonomiska intressen som ihop med säkerhetstjänsten bär upp det nuvarande politiska styret i Ryssland. Utan att vara en drastisk ekonomisk krigföring väntas de ge kännbara svårigheter och bara delvis kunna kringgås.
Vladimir Putin har dragit detta på sig genom att fortsätta att föra in tunga vapen i Ukraina för att öka den militära kraften hos Kremls redskap där. Denna ytterligare upptrappning är så uppenbar att de EU-länder som bromsat av hänsyn till egna affärsintressen eller andra band österut nu av allt att döma insett att det här steget blivitofrånkomligt ifall inte ännu värre ryska tilltag skulle stimuleras.
Det är inte gratis i väst heller. Handeln med Ryssland störs. Även om mycket av de direkta kostnaderna hamnar i Londons finanssektor blir det en påverkan på industri- och annan konjunktur. Tyska, franska och andra intressen har hållit gassektorn utanför och mildrat exportlicenskraven vad gäller en del saker som kan ha både civil och militär användning.
I huvudsak har ändå det steg tagits som Sverige och andra länder, däribland Storbritannien samt Polen och de baltiska staterna, förordat. I svensk inrikespolitik är detta inte kontroversiellt vad regeringspartierna och Socialdemokraterna beträffar. I den återkommande behandlingen i Utrikesnämnden har de socialdemokratiska ledamöternas enighet med regeringen varit konsekvent.
Övriga partier har legat lågt och undvikit att sticka ut. I MP:s fall är det väl så enkelt som att de delar regeringens och Socialdemokraternas syn på saken. Det enda parti som i en väsentlig fråga intagit en tydligt Putinvänlig ståndpunkt är Sverigedemokraterna, men det har de undvikit att skylta med så att väljarna skulle lägga märke till det. De har motsatt sig att Sverige skulle godta EU:s avtal med Ukraina, Moldavien och Georgien.
Om Sverige och andra länder valt den linjen hade det varit till mycket stor hjälp för rysk dominans- och imperiepolitik mot de tre länderna. Sverigedemokraterna har här agerat i linje med den utbredda Putinpositiva hållningen hos en rad av deras ideologiska bröder i EU-fientlig europeisk ytterhöger, från Storbritannien över Frankrike till Österrike och andra. Detta till trots har de alltså legat lågt i sanktionsfrågan, att inte dra väljarnas blickar till den här frågan är viktigt för dem.
I affärskretsar har Sverige – trots Nordeas stora, nya lån till Rosneftbolag och andra i Putins närhet – inte så mycket av den Rysslandslobby och gaslobby som i flera länder försökt få regeringarna att blunda för Putins militära aktioner i riktning Ukraina. I press och samhällsdebatt är det likartat – till exempel är den linje som Folket (S) i Eskilstuna intagit en helt annan än Socialdemokraternas i allmänhet.