Socialdemokraterna vill att arbetsgivarna ska betala för en sjukskrivningsvecka, i stället för dagens två. Det minskar framför allt de små företagens risk att anställa och stärka sjukliga personers ställning på arbetsmarknaden, menar partiet.
Har Socialdemokraterna rätt i det? Kanske. En viss logik talar för det. Men en reform av det här slaget bör vara väl underbyggd. Socialdemokraternas förslag är det inte.
Kostnaden för de två första sjukskrivningsveckorna överfördes till arbetsgivarna 1992. Argumentet var att tvånget att betala för sjukdom skulle tvinga arbetsgivarna att satsa på hälsoarbete och rehabilitering för de anställda. I utbyte sänktes arbetsgivaravgiften.
1997-1998 var arbetsgivaransvaret fyra veckor och 2003-2004 tre veckor. Då utan ekonomisk kompensation.
Här kan finnas en målkonflikt. Å ena sidan ger forskningen stöd för att ekonomiska drivkrafter hos arbetsgivaren kan sänka sjukfrånvaron. Å andra sidan kan man misstänka att sjuklöneveckorna ökar arbetsgivarens benägenhet att vid anställning (eller perioder av uppsägning) välja bort personer med hög risk för (eller de facto hög) sjukfrånvaro. Vidare kan sjuklöneansvaret vara ett generellt hinder mot anställning.
Så säger logiken, men hur stark är denna effekt. I det PM där Socialdemokraterna presenterar sitt förslag anges två belägg för tesen. Det ena är en enkätundersökning gjord förra året av organisationen Företagarna. I den säger 16 procent av de tillfrågade företagarna och företagsledarna att de någon gång avstått från att anställa något på grund av sjuklöneansvaret. 68 procent säger att de absolut eller kanske skulle anställa en person med lång sjukdomshistoria om de slapp betala sjuklön.
Det andra belägget är en vetenskaplig studie från Nya Zeeland som visar att arbetsgivarna, sedan de fick ett ökat ansvar för arbetsskadeförsäkringen, vid beslut om anställning i högre grad sållade bort personer med dålig hälsa.
Detta är alltså grunden. En enkät från en intresseorganisation som givetvis tackar ja till alla åtgärder som minskar företagarens kostnader och en nyzeeländsk studie som tittar på en delvis annan typ av försäkring.
Lite väl lättsam hantering av en reform som beräknas kosta 1,5 miljarder kronor enligt Socialdemokraterna själva. Förslaget duger förstås som signal om att S menar allvar med att förbättra företagarnas villkor. Men som svar på de senaste veckornas inspel från regeringen om infrastruktur, forskning och bolagsskatteregler är det rätt tunt – mer särintressepolitik på volley.
Det vore bra om regering och opposition kunde enas om socialförsäkringar som ger trygghet samt främjar arbetsamhet och väl fungerande arbetsmarknad. Dit hör frågor som inträdesvillkor, maxersättningar och för den delen finansiering. Den parlamentariska Socialförsäkringsutredningen studerar också just dessa saker, däribland arbetsgivarens kostnadsansvar, lite mer utförligt än i ett PM på tre sidor.