Det behöver synas i lönebeskedet när en anställd vidareutbildar sig och kan ta större ansvar med mer specialiserade arbetsuppgifter. Det gäller inte enbart i sjukvården, mendet får ofta särskild betydelse där eftersom patientsäkerheten ställer krav på medicinsk kunskap. Köer och flaskhalsar beror ofta inte alls på att pengar saknas. Förklaringen är i stället svårigheter att få tag på tillräckligt med vårdpersonal med rätt kunskaper.
En del sjukvård blir allt mer specialiserad. Inte bara för läkare och legitimerade sjuksköterskor ökar behoven av både yrkeserfarenhet och vidareutbidning inom specialområden. Det behöver lönesättningen svara på – och belöna både vidareubildning och att vilja arbeta på de mer krävande och mindre bekväma tiderna och arbetsställena.
Mer än tidigare gäller det här även undersköterskor. Exempletfrån Region Sörmland som vi i dagarna hadei tidningen visar på något som verkar ha uppmärksammats snabbarepå en del andra håll. Yrkeshögskolan i Sundsvall har en specialiseringsutbildning för undersköterskor inom barnsjukvård, något som svarar mot ett behov som numera finns vid sjukhus på flera håll i landet. Sara Kronholm, som intervjuats på nyhetsplats, upptäckte att en del kurskamrater med arbetsgivare i andradelar av landet fick ny anställningskod och mer i lön när de kom tillbaka med sina vidgade kunskaper.
I Sörmland är det inte så. Det kan ju komma att ordnas senare, eftersom både löne- och kompetensutveckling pågår under en följd av arbetsår. Men arbetsgivare och fack måste känna ansvar för en flexibilitet i lönesättningen så att lönestrukturen blir till hjälp och inte till hinder för att bemanna hela organisationen och undvika köer som beror på obesatta tjänster. Att Karsudden får rätt personal på plats är inte mindre viktigt än att Karolinska får det. Vårdcentralen i glesbygd eller problemförort behöver läkare och sköterskor minst lika mycket som de mer välmående stadskärnorna.
Vad det handlar om är att lönesättningen behöver vara flexibel nog för att det ska gå att flytta upp individer eller vissa yrkesgrupper där det är svårt att rekrytera eller där det finns kompetensökningar att ta hänsyn till. Detta är något annat än att ändra lönerelationerna mellan hela sektorer eller näringsgrenar.
Det är dessutom viktigt att det inte är mer ekonomiskt attraktivt inom vården att söka sig till bekvämare tjänster, där patienter är mer välanpassade, mindre sjuka, mindre åldrade och mindre socialt utsatta.
Vidareutbildning som höjer kompetensen måste också kunna belönas.
Hur viktigt det är visas inte minst av hur brist på specialistsjuksköterskor blivit en vanlig orsak till köbildning och oanvända resurser på en del sjukhus. Samtidigt har ganska många utbildningsplatser stått tomma på de högskolor som sköter den viktiga vidareutbildningen.
En utredning om det problemet blev klar förra hösten 2018. Den hade en nedslående huvudförklaring.
Alltför många som gått specialistutbildning har sedan återkommit till samma arbetsplats med samma arbetsuppgifter och lön som tidigare.
Andra har då uppfattat att det inte är värt att specialisera sig. Att sjukvården skriker efter just specialistsköterskor får inte verkan ifall inte lönebildningen drar åt rätt håll.
Förändringen har börjat, men behöver gå fortare.
Att viktig vidareutbildning inte värdesätts duger absolut inte.