Varför låter så många så överraskade, bara för att Ekoredaktionen himlat med ögonen och spelat jätteöverraskade hela dagen?
Projektet att assistera Saudiarabien med en industri för ammunition, sprängämnen och drivmotorer för antipansarvapen har god täckning i det avtal Göran Perssons regering slöt med Saudiarabien. Det ger utrymme för att det kan ha skett fler och mer känsliga affärer än den som nu kommit fram.
I det avtal försvarsminister Leni Björklund (S) skrev på 2005 nämns samarbetsområden som elektronisk krigföring och signalspaning. Ett partnerskapsprogram mellan Saudiarabien och Totalförsvarets Forskningsinstitut, är uttryckligen och helt öppet angivet bland avtalets syften.
Ingen bör vara förvånad över att det bakom massiv sekretess i detaljfrågor görs och förbereds affärer som passar väl in i de dunkla men vidlyftiga ramarna i ett högst offentligt avtal.
Det säger inte att avtalet, som efter förlängning nu gäller 2010-2015, är en bra del av svensk utrikespolitik. Det är tvärtom ett felsteg, och den långtgående sekretessen ökar risken för fler tråkigheter.
Men det är också faktum att avtalet tillkommit och bevaras med brett politiskt stöd. Kombinationen av partier är både stark i sig och uppbackad av högst reella näringslivs- och fackliga intressen. Regeringen Persson hade Moderaterna och Centerpartiet bakom sig i att sluta avtalet. Ett brett försvarstekniskt samarbete skulle stärka Saabs och Ericssons chanser att sälja ett avancerat flygburet stridsledningssystem – just stridsledningssystem står allra först på avtalets lista över samarbetsområden.
De delade meningarna mellan partierna är kända sedan flera år, och luftades åter i går. Inom Alliansen anser FP och KD att det saudiska samarbetet är fel från början. Men maktens realiteter är också att detta är en av de frågor där kontinuitet mellan olika regeringar och tyngden i en järntriangel S-M-näringsliv gör det mycket svårt att lägga om kurs.
Avtalet förlängdes 2010. Moderaterna, som bakom sekretessens murar skött detaljerna utan att andra i regeringen ens fått veta vad som mer i detalj pågått, har då haft en stark förhandlingsposition. Hänsyn till svenska företags export, och de utrikespolitiska komplikationerna i en demonstrativ avtalsuppsägning, har cementerat den gällande M-S-C-linjen.
Andra samarbetsavtal, med Jordanien och Förenade Arabemiraten, har hindrats i regeringens interna förhandlingar. Men när ett sådant avtal väl sjösatts medför det större risker ju mer problematiskt samarbetslandet är. Stora oljereserver gör detta slags avtal lockande för företag, och det avgjorde saken 2005.
Men därmed ges också ett land som Saudiarabien en hållhake på Sverige. Helt andra företag, som inte ens behöver ha med försvarsmaterial att göra, kan känna exportmöjligheter hotade om Sverige inte fördjupar försvarssamarbetet.
Att gå in i avtalet var fel, det borde ha avvecklats i så diplomatiska former som möjligt. Att reda upp det hela efter 2015 är önskvärt men kan bli svårt.