Reglerna gäller alla, även Jimmie Åkessons (SD) svärmor, Margareta Larsson (invald som SD, nu ovän med andra i partiet).
Den som sitter i riksdagen är vald av väljarna. Uppdraget är personligt. Vare sig partigrupp eller partiledning äger mandatet. De kan övertyga eller övertala, men inte kommendera ledamöter – och inte heller mellan valen byta ut dem mot andra och fogligare.
Fram till nästa val behöver ledningen sina ledamöters förtroende, inte tvärtom. Detta hör till demokratins försvar mot klickvälde och partiägarfasoner. Det är tillåtet att avgå, det kan ibland vara det moraliskt rätta. Men mandatet kan, med bara ett undantag (dom i domstol till avsättning vid grovt brott), inte upphävas.
Riksdagsmajoriteten kan inte peta en ledamot, även om den anses bete sig illa, kanske genom skolk. Det finns goda skäl och historiska lärdomar bakom det. Under ståndsriksdagen uteslöts ibland obekväma personer av politiska skäl. Det drabbade bland annat Anders Chydenius, den främste grundlagsfadern bakom tryckfriheten, då han bröt partilinjen i en helt annan, penningpolitisk, fråga.
Partiledningar kan inte heller ta ifrån olydiga ledamöter deras mandat. Auktoritära eller totalitära partier skulle gärna ha en sådan möjlighet och bruka den i onda syften. Kommunistiska partiet i Frankrike lär ha avkrävt sina ledamöter odaterade, undertecknade avsägelsebrev som kunde förses med datum och lämnas in om ledamoten inte var lydig.
Nu vill SD-toppen, genom gruppledaren Mattias Karlsson, ha grundlagsändring (!) för att SD ska kunna rensa ut ledamöter ur riksdagen. Den makten ska de inte ha!
Tanken är inte ny hos SD. Ännu en orsak till kravet är nu partiledarens svärmor – som fått nog och lämnat partigruppen, skolkar så mycket att hon startat ett litet företag i Tyresö och inte gör något för arvodet. Det är förstås fult, kanske tragiskt.
Men SD-topp eller SD-väljare kan inte skylla från sig. Vad gäller riksdagspartierna är SD:s listor i valen de i särklass mest toppstyrda. De sätts upp centraliserat. Den snäva kretsen av tidigare Lundaakademiker i partitoppen har ansett att svärmor dög. Då bär de också ansvar, och ska inte låtsas att det är någon annans fel.
Det är dessutom samma för SD-väljare som för andra. Väljares röster bestämmer mandat, arvoden samt partistöd. Väljare som valt SD, trots allt som varit känt om det partiets ledning och metoder, ska inte vara förvånade – och inte skylla på "systemet" eller "paragraferna" när en ledamot missköter sig.
Det är inte heller förbjudet att, som SD gjort i andra fall, ta partistödspengar för att köpa ut ledamöter från riksdagen och få bort deras personliga och eller politiska beteende ur offentlighetens ljus. Så blev det med den ene "järnrörsmannen", som fanns i den högre ledningen men betalades för att jobba i det tysta och omlokaliserades till Ungern.
Så kan man göra. Väljarna som står bakom de inblandade får då skylla sig själva. I en inrättning som SD är det som hänt inte oväntat.
Däremot kan väljare låta bli att göra om samma fel igen.