Men vill man verkligen gå in för att blåsa upp upprördhet ska man förstås inte jämföra med riktig lönestatistik.
Metro, gratisbladet i Stockholmsområdet och på en del andra håll, är ju inte välkänd som sanningsvittne. Men den sprids i många exemplar. För att sätta fart på vandrande myter kan den vara effektiv.
I onsdags basunerade Metro efter all sin förmåga ut att kandidaterna i riksdagsvalet har så höga inkomster, klart högre än väljarna de vill representera. De som står på partiernas listor uppges 2012 ha haft en genomsnittlig förvärvsinkomst – lön och företagarinkomst – strax under 380 000. Dividerat med tolv månader är det något mindre än 32 000 .
Läsare som gjorde lite huvudräkning blev väl inte så uppskakade. Och de flesta andra nyhetsmedier brydde sig inte om Metro.
Det hindrar inte att föreställningen kan sprida sig, om de stora skillnaderna mellan "politikerna" och folk i allmänhet. Men vad är det för yrken genomsnittspersonen på riksdagslistorna liknar i inkomstnivå? Jo, de 32000 är ungefär genomsnittslönen för tjänstemän i privat sektor. Det är också något mindre än vad Medlingsinstitutets och SCB:s lönestatistik anger som genomsnittlig månadslön för landstingens barnmorskor och akutsjuksköterskor.
Är det alls konstigt att de som får förtroendet att kandidera till riksdagen har en inkomst som är i genomsnitt högre än genomsnittet för alla åldrar, alla yrken och alla andra personliga förhållanden? Det är ju inget slumpens lotteri att personer blir betrodda att företräda sitt parti och kanske styra landet. Bortsett från partier som mest hatar, och som förkastar det mesta i samhället, brukar de som sätts på listor vara duktiga på olika sätt. Sådant hinner ofta påverka inkomsten på andra vis. Fastighetsskötaren blir kanske ombudsman. Andra blir arbetsledare, kommunalråd eller annat.
Man kan därför vänta att genomsnittskandidaten har en inkomst som är högre än i flera arbetaryrken. Men om man ska tro materialet från nyhetsbyrån Siren, som Metro vrängde på, blev genomsnittet ändå inte högre än knappt barnmorskenivå.
Fast det är inte detta sådana som Metro, eller andra missnöjesodlare bryr sig om. Det handlar inte om att förklara, förstå eller lära sig. Det handlar om ilskan, att de som styr ska stämplas som giriga eller annorlunda eller oförstående för andra.
Detta är inget engångsfall, eller bara i Metro. Det är vanligt. Skillnader som finns framställs som större än de är. Att hålla i sär förklarliga, rimliga skillnader från verkliga orättvisor är det ofta inte tal om.
Metro är för övrigt en sådan "tidning" att den fimpar alla sina journalister.