SJ väljer att trappa upp konflikten med Mälab. Det före detta statsmonopolet tycks oförstående inför hur viktig en välfungerande tågtrafik är för de berörda regionerna.
Det för Sörmland, Stockholm, Uppsala, Västmanland, Örebro och Östergötland samägda bolaget Mälab har som uttalat mål att skapa en smidigare och mer välfungerande tågtrafik, med högre turtäthet.
I februari 2014 beslutade dessa sex, samverkande kommuner och landsting, att införa allmän trafikplikt på sträckorna i Mälardalsregionen. I korthet innebär det att man garanterar att trafiken håller en viss standard samt att man tar på sig att täcka eventuella underskott. Mälab har dessutom beställt egna tåg, med syftet att hyra ut dem till framtida operatörer.
Ovanstående har fått SJ att ilskna till. Efter den tidigare förlusten i kammarrätten skriver SJ, i en nyligen inlämnad överklagan till förvaltningsrätten, att beslutet om allmän trafikplikt är att jämställa med ett förbud mot konkurrens och utgör ett tvångsövertagande av tågtrafiken. Logiken bakom detta är att SJ:s ägare, staten, ställer krav på att bolaget ska verka affärsmässigt och att verksamheten ska leverera ett överskott, medan Mälab accepterar röda siffror.
Den trafik som SJ i dag bedriver på de aktuella sträckorna är dock inte helt och hållet kommersiell, i betydelsen biljettfinansierad. För att hålla tågen tuffande, med en turtäthet som rakt inte imponerar, behöver landstingen i regionen i år subventionera SJ med omkring 150 miljoner i skattemedel.
Om SJ tillåts sitta kvar i sin nedärvda monopolställning finns därtill en uppenbar risk för att subventionskostnaderna fortsätter att skena. Någon ökad turtäthet lär det knappast heller bli tal om. Därför är det också rätt att öka pressen på tågjätten.
Det kan här vara värt att påminna om händelseutvecklingen på Uven 2009. När Tågkompaniet dök upp på scenen och erbjöd att köra tågen 17 miljoner kronor billigare än tidigare tvingades SJ lägga ett bud på 16 miljoner under sitt gamla pris för att kunna fortsätta trafikera sträckan.
En välfungerande järnväg/kollektivtrafik utgör grundläggande infrastruktur och har en direkt inverkan på människors rörlighet – på deras möjlighet att studera, jobba och bo var de vill. På så vis skapas en mer välfungerade arbetsmarknad med bättre kompetensförsörjning, samtidigt som trycket minskas på de orter där bostadsbristen är som störst. Alla vinner, fast av mest avgörande betydelse är detta naturligtvis för mindre orter som ligger utanför men ändå i anslutning till storstäder. Tillkommer gör de positiva miljöeffekterna.
Om privata eller statliga aktörer inte förmår erbjuda trafiklösningar som är tillfredsställande måste kommunerna därför kunna agera. Frågan är alldeles för viktig för att läggas åt sidan.