Detta var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Det hade föregåtts av en lång rad grova felbedömningar, politiska snedsteg, samt halvsanningar och rena falsarier i en del yttranden.
En partiledare med anspråk på att inom några år vara statsminister kan inte hålla på så här. Läget hade blivit ohållbart.
Håkan Juholts haveri som partiledare var delvis självförvållat, och i den delen också förvånande. Hans många år som riksdagsman och försvarsutredare tydde inte på att det skulle gå så här.
Men ändå hände det. Det finns då två dolkstötslegender som är på väg att lanseras. Den ena säger att Håkan Juholt fälldes av internt krypskytte, och att personer som misslyckades i ordförandestriden förra året gått in för att underminera honom.
Den andra är det var mediernas fel, eller i vart fall Stockholmsmediernas.
En viss liten kärna av sanning finns i båda fallen. Falangmotsättningarna inom Socialdemokraterna har betytt en hel del. Och nyhetsförmedlingen har varit intensiv och omild. Men utan Håkan Juholts långa rad av felsteg hade vare sig interna partiopinioner eller nyhetsrapportering blivit som de blev.
Dessa felsteg har han i många fall inte varit ensam om. Håkan Juholt har inte varit en enmansshow och inte någon diktator inom sitt parti. Flera av de tyngsta politiska felstegen, som när han var på väg att liera sig med Sverigedemokraterna i att avbryta Libyeninsatsen, måste ha byggt på överläggningar i en krets kring Juholt.
Kvar efter hans ordförandetid finns socialdemokratins väldiga interna klyfta. På ena sidan de som i grunden stöder den ekonomiska reform- , sanerings- och avregleringspolitiken från Ingvar Carlssons och Göran Perssons tid. På andra sidan de som ser just denna tidigare politik som roten till partiets alla olyckor.
Håkan Juholt har försökt hantera den motsättningen med ett högt tonläge mot regeringen. När han nu avgått finns det stora interna problemet kvar.