Sörmlands politiska sommarritual på Harpsund ser, utifrån sett, likadan ut. Det är nu Andersson i stället för Borg, och budskapet är liksom från Borg förra sommaren att nya reformer ska finansieras krona för krona.
Gruppfoto av statsråden på trappan. Presskonferens med finansministern om utsikterna. Aningen bättre än i våras, hette det.
"Aningen" är ordet. Förändringen är liten, de internationella riskerna många.
Konjunkturen är nu inte så dålig, arbetsmarknaden går sakta åt rätt håll. Sverige har under åtskillga år skött sina kort bättre än rätt många andra länder. Regeringens problem är inte att den sitter inklämd i ett hörn av budgetkriser och många års försummelser, så som en rad andra regeringar i Europa. Andelen sysselsatta av den vuxna befolkningen i yrkesverksam ålder har ökat, och nått toppnivå inom EU – något regeringen riskerar att slarva bort med sitt missriktade mål där öppen arbetslöshet ska jämföras med sådana EU-länder där kvinnlig arbetskraft i hög grad hålls utanför.
Regeringen har däremot andra svårigheter. Flera är självförvållade, av hur man uppträdde i opposition 2006-14. Stefan Löfven och Magdalena Andersson förmådde inte att frigöra sig från en rad felsteg från Sahlins och Juholts år. De ledde sitt parti till val 2014 på en ensidig, missvisande beskrivning av ett Sverige som bara glider isär, en svartmålning av arbetsmarknaden samt populism i olika frågor.
Detta gör det besvärligt för dem, när de nu är minoritetsregering och i realiteten beroende av att kunna lösa en del viktiga saker i samförstånd med åtminstone några av de fyra partierna från förra regeringen. I opposition hade S motsägelsefulla budskap om en regering som slösat bort de offentliga medlen men inte satsat tillräckligt av dem i kampen mot arbetslösheten. Samtidigt accepterades över 80 procent av alliansens skattesänkningar och man band upp sig för nya offentliga utgifter men också för åtgärder som kan motverka en god ekonomisk utveckling. De extra skattemedel som man nu avser att samla in, och som regeringen behöver för att inte alldeles köra fast, spenderas – så vitt man hittills kan se – brett och ofokuserat. Det är en eftersläpande skadeverkan av en på missnöjesagitation inriktad oppositionspolitik.
Följden syns nu. I det snäva manöverutrymme som avspeglades i Magdalena Anderssons tabeller på Harpsund.
Men det som också syns är följderna av det gångna årtiondets missnöjespolitik – av den ömsesidiga oviljan att tydligt stå upp för att socialdemokrater och allianspartier med förenade krafter och ibland i bred enighet, faktiskt lyckats få Sverige på en långt bättre kurs än en rad andra länder.
En sådan missnöjesstrategi, där det som görs bra förnekas och nedvärderas, gör det svårare för ansvarsfulla partier i regering. Den bäddar däremot för populism och polarisering och gynnar enkelspåriga, hetsande och oansvariga ytterlighetsgrupper. Flera länder lider av detta. Så även Sverige.
Regeringen behöver frigöra sig från en rad av oppositionstidens misstag, och de fyra partierna från förra regeringen bör då underlätta och inte försvåra en sådan sammanjämkning.
Vissa skattehöjningar behövs, men man behöver frigöra sig från några rödgröna skatteåtgärder. Det är ju inte rättvisa eller arbetarrörelsens intressen som främjas av hårda inkomstskatter som skadar arbetsmarknad och exportindustri. För klimatet är höjd bensinskatt en åtgärd som verkar åt rätt håll, men en skatt på reaktorer, där effekten blir att koldioxidneutral el ersätts av kontinental koleldning, är en rödgrön kullerbytta.