Ledare: Självklart ska de bästa lärarna tjäna bäst

Artikeln, som var skriven av rektorer i den kommunala grundskolan i Eskilstuna kommun, handlar om de tre miljarder kronor som staten har skickat till kommunerna. Tack vare dem ska ungefär var tredje lärare få ett lönelyft på ett par tusenlappar och Lärarförbundet i Katrineholm har kommit med ungefär samma invändningar som rektorerna.

Huvuddragen i kritiken, som även framfördes i torsdagens Rapport, är att det är orättvist att många lärare blir utan den särskilda lönehöjningen. En av de intervjuade menar att lärarlönelyftet splittrar lärarkåren och att motivationen inte blir bättre om man känner att man har gjort så gott man kan och sedan inte får del av satsningen.

Så kan det givetvis bli, vilket visar varför staten inte bör skicka klumpsummor som plötsligt delas ut. Det hade varit lämpligare att låta huvudmännen fördela pengarna under vårens lönesamtal. Då hade inte somliga fått noll och andra flera tusen. I stället hade en del fått det vanliga lönelyftet, andra något mer och ett litet antal mycket mer, vilket sannolikt hade förhindrat att lärare blivit så missnöjda att de sagt upp sig, vilket ska vara fallet i Katrineholm.

För även om kritiker har mumlat saker som att pengarna skapar ett a- och ett b-lag är det inget problem att lärare tjänar olika mycket. Löneskillnader baserade på kompetens, insats och ansvar finns inom alla yrkesgrupper på alla arbetsplatser och det räcker inte nödvändigtvis att göra så gott man kan för att placera sig i toppen. Det är inte konstigare än att alla elever som kämpar inte når betyget A – det finns de som pluggar stenhårt för att komma upp i ett C – eller att alla som söker en chefstjänst inte får den.

Därför är det glädjande att rektorerna skriver att Eskilstuna kommun har en lönespridning som är kopplad till lärarskicklighet och prestation. Däremot är det märkligt att de oroar sig över att behöva motivera varför vissa får del av lönelyftet och andra inte. De borde vara vana vid den sortens arbetsuppgifter då det är chefernas ansvar att under löne- och medarbetarsamtal förmedla vad arbetsgivaren är nöjd respektive mindre nöjd med. Om de har varit tydliga vid tidigare tillfällen, och skickar med de statliga riktlinjerna inför lärarlönelyftssamtalen, kan det ekonomiska beskedet knappast komma som en överraskning för de enskilda lärarna. Tvärtom är det ett utmärkt tillfälle att ta upp förslag på förbättringar, så att läraren ligger bättre till vid nästa löneförhandling.

Därför är det extra tillskottet, hur välkommet det än är, inte lösningen för att göra läraryrket mer attraktivt. För att nå dit krävs en långsiktig plan för hur lönerna ska kunna höjas, där lärare som lyckas förbättra resultaten, agerar mentorer åt nya kollegor och tar ansvar för att utveckla undervisningen i stort tjänar mer än de som inte gör det.

Orättvist? Det är inte konstigare än att en särskilt skicklig ingenjör tjänar mer än en genomsnittlig.