Vänsterpartiets valberedning vill se Jonas Sjöstedt som ny partiledare. Nomineringen meddelades på lördagen och var väntad och klok. Av de fyra kandidaterna har Sjöstedt det starkaste manifesterade stödet och har bäst förutsättningar att få partiet att växa.
Men även om Sjöstedt är en lågoddsare lever partiledarstriden. Av de tre övriga kandidaterna har bara Hans Linde hoppat av medan Ulla Andersson och Rossana Dinamarca är kvar i kampen. Frågan om delat ledarskap kvarstår också. Ett sådant kräver stadgeändring och låg utanför valberedningens uppdrag. Partistyrelsen vill ha en partiledare medan såväl Sjöstedt som Andersson förespråkar två.
Vänsterpartiet har definitivt en plats i svensk politik. Där Socialdemokraterna kompromissar, navigerar mellan målkonflikter och söker en bred väljarbas kan vänsterpartisterna presentera socialistisk renhet: nej till sänkta skatter, nej till privata vinster inom vårdens, omsorgens och skolans verksamheter och nej till större svensk delaktighet i EU:s arbete.
Medan Socialdemokraterna tvingas att ständigt snegla mot den politiska mitten, kan Vänsterpartiet uteslutande vända sig till den del av väljarkåren som gillar offentliga monopol, ser egenvärde i högt skatteuttag, misstror privata företag men tar tillväxten för given samt helst ser Sverige i en internationell roll som en ädel, USA-skeptisk enstöring med en särskild uppgift.
Om så frågor som jämställdhet och miljö kan fogas in i den vänstersocialistiska problembeskrivningen och kvarvarande odemokratiska tendenser, som stöd till Kubas regim, rensas ut, kan väljarstödet växa ytterligare.
Jonas Sjöstedts målsättning om ett valresultat på mer än tio procent är svåruppnåeligt. Vänsterpartiet har fått det bara två gånger, drygt tio procent 1944 och så toppnoteringen på tolv procent 1998. Det senare inträffade under väldigt speciella omständigheter. Saneringspolitiken gjorde Socialdemokraterna känsliga för angrepp från vänster, valrörelsen präglades av stark fokus på tillståndet i den offentliga sektorn och Gudrun Schyman hittade rätt i jämställdhetsfrågan som andra partier försummade.
Men om det är någon som ska lyckas med det, så är det Sjöstedt. Han är välkänd men efter ett decennium utanför svensk inrikespolitik ändå lite av en outsider och kan signalera en nystart i Vänsterpartiet. Sjöstedts resonerande framtoning – skarp kontrast mot den aggressive Lars Ohly – är ytterligare en tillgång.
Och det är förstås från Socialdemokraterna som Vänsterpartiet hämtar sina nya väljare. Samtidigt är det svårt för S att kontra vänsterut utan att förlora mitten. Socialdemokratin har haft det roligare.