Billigare tandvård. Det vill Vänsterpartiet ha. Staten ska ta halva kostnaden för behandlingar, från första kronan. Unga upp till 23 år ska få tandvård inom hälso- och sjukvårdsavgiften. Till det vill V avsätta två miljarder kronor per år.
Vägarna framåt i tandvårdsfrågan är inte givna. Bör prioritet ges till dyra behandlingar eller till förebyggande tandvård och var ska det statliga ansvaret ta vid efter det personliga? Att kräva identiska villkor i tandvård och övrig vård, reducerat till slagordet att tänderna är en del av kroppen, är vilseledande. Tandtekniken ger gränslöst utrymme till behandlingar – även inte helt nödvändiga sådana – vilket betyder en risk för överkonsumtion av ett slag som inte finns i den övriga vården.
Klart är dock att något måste göras. De ekonomiska villkoren för att gå till tandläkaren bör ligga närmare dem som gäller vid annan vård. Dålig tandstatus ska inte vara en klassmarkör i ett så välmående land som Sverige på 2000-talet.
Problemet med Vänsterpartiet är att det ställer ut kostnadskrävande löften till många, samtidigt som partiets politik för beskattning, villkor i sjukförsäkringen med mera försvagar arbetslinjen och krymper statskassan.
Och så finns det en egendomlighet till. Vänsterpartiet ogillar som bekant privata vinster inom vård- och utbildningssektorn. Men det gäller inte all verksamhet. Några krav på att röka ut privata tandvårdsföretag har Vänsterpartiet inte framfört. Tvärtom vill nu partiet, som synes, skicka mer offentliga pengar till att bli till vinster hos företagsägarna.
Det ringar in den vänsterpartistiska (och miljöpartistiska) politiken på området. I botten finns, framför allt hos Vänsterpartiet, en motvilja mot privat företagande generellt. Men motståndet mot vinster i den offentliga sektorn är selektivt och populistiskt. Jonas Sjöstedt talar gärna om ideologi och principer men ger samtidigt sken av att ingen medborgare drabbas negativt av konsekvenserna av hans vinstförbudspolitik: Vinsterna försvinner men kvaliteten och valfriheten består.
I primärvården, äldreomsorgen och skolan låtsas vänsterpartisterna att det tomrum som lämnas av företagen snabbt fylls av ideella organisationer. Det gäller tydligen även HVB-hem där de privata bolagen utgör halva branschen och där platsbrist är ett återkommande diskussionsämne.
När det sedan kommer till annan verksamhet, där företagen är en oumbärlig del, väljer Vänsterpartiet (och Miljöpartiet) att inte tillämpa sina ädla principer. Dessa verksamheter undantas. Privata vinster är då acceptabla. Så är det med tandvården, personlig assistans och säkert många andra branscher. Vilka de är får vi veta när journalister ställer konkreta frågor till partierna.
För det är så all populism fungerar. Man fångar en stämning, en känsla, en suggestiv villfarelse i samhället och gör demonstrationsplakat av det – utan att förhålla sig till verklighetens frågeställningar. Och populismen frodas när inga följdfrågor ställs.