Det är ju tvärtom mot vad samhällsekonomin talar för. För jobben och för välfärdens skatteunderlag är det ju avgörande att det lönar sig att arbeta, att bygga upp företag, att få fram ny teknik och att stärka landets konkurrenskraft. Det ger nya pengar, ofta där ingen förmögenhet fanns förut.
Beskattningen av dessa nya pengar är fortfarande hård, och det redan från en inte så väldigt hög nivå. På vanlig inkomstskatt läggs extra inkomstskatt, och socialförsäkringsavgifter som är rena löneskatter utan motsvarande inkomstförsäkring.
Där pengar samlats på annat sätt, eller kommer från förtjänster och kapitalvinster längre tillbaka i tiden är frågeställningen en annan. Beskattningen bör där främja att kapital används samhällsekonomiskt effektivt, alltså att det inte styrs bort från exempelvis näringsliv och teknik för att ensidigt gå till bostäder och andra tillgångar som används för den privata livsstilen och standarden.
Men beskattningen av dessa gamla pengar är i praktiken mindre hård om de placeras i hus än om de placeras i riskvilligt kapital eller lånas ut på marknaden. I stället för en likformig, neutral kapitalbeskattning finns en hel skala av skilda skattesatser. Tillsammans med inkomstbeskattningen blir helhetsverkan till nackdel för nya pengar och till relativ fördel för gamla pengar.
Åtskilliga länder, inte bara Sverige, har i olika grad och på olika sätt en liknande bakvänd skattestruktur. Den var också betydligt mer snedvridande och arbetsfientlig i Sverige för några årtionden sedan.
Problemet med beskattningen av arbete och av inkomster från förmögenheter har alltså ett annat utseende än enligt den senaste modeflugan på vänsterkanten. En fransk professor har blivit kultfigur med att föreslå att alla länder bör ha kraftfulla förmögenhetsskatter. Thomas Piketty heter han, och är förstås bjuden till Almedalen i sommar.
På många andra håll i världen finns jätteförmögenheter, ibland från olja, korruption och oligarkväsende, och det är mycket stora ekonomiska olikheter, på ett sätt som vi inte har så mycket av i Sverige.
Men innan förmögenhetsskatt blir nästa missriktade grönröda eller bruna patentmedicin, efter omsättningsskatt på penningmarknadstransaktioner, kan det vara bra att komma ihåg vad den är och hur illa den fungerade då den fanns.
Förmögenhetsskatt blir en del av skatten på realavkastningen (efter inflation) av kapital. I Sverige läggs inkomstskattesatsen – 30 procent men med en mängd undantag – på den nominella räntan, utdelningen eller reavinsten utan korrigering för inflation. Vid mer normala förhållanden, med två procents realränta och någon eller ett par procents inflation blir skatten på den reala räntan från ett sparkonto eller en obligation omkring 45-60 procent, i närheten av summan av kommunalskatt och statlig statsskatt för höginkomsttagare. Skattens skärpa varierar, inte bara geom särregler, den tilltar även vid lägre real avkastning men också vid högre inflation.
Men skulle en förmögenhetsskatt som den gamla med skenbart låga 1,5 procent läggas ovanpå skulle den verkliga skattesatsen på realräntan ofta hissas upp i närheten eller över 100 procent. I själva verket var därför förmögenhetsskatten så omöjlig att det gjordes många och stora undantag som ökade snedvridningen mellan kapitaltillgångar. Samtidigt var skärpan en massiv stimulans för att på smygvägar flagga ut kapital till allsköns holmar och alpländer.
Fortsatta skattereformer behövs. Inte minst av kapitalbeskattningen. Men inte för att återskapa tidigare snedvridningar, som var ännu värre än dagens.