En risk med stora, tillfälliga engångsposter i ett bokslut är av psykologiskt slag.
Kostnadsmedvetandet kan avtrubbas några månader.
När frågan om stadsfestival tas upp i Kommunstyrelsen på onsdag kan det vara läge att fundera på om förslaget alls hade funnits ifall det inte ramlat in 86 engångsmiljoner från AFA.
Inför onsdagens möte har det växlats älskvärdheter mellan Jari Puustainen (M) och Jimmy Jansson (S). Helt lyckad var inte Jari Puustainens jämförelse av en festival i kommunregi med "Sovjettiden". Fest och lustigheter var ingen stark sida hos Vänsterpartiets vodkaosande broderparti.
Ska det jämföras med en odemokratisk regim kan väl det gamla Rom passa bättre. "Bröd och skådespel åt folket", så hette det där.
Pengar till skådespelet vill Jimmy Jansson ta ur den pott för fri användning fullmäktige har gett kommunstyrelsen. Sådana anslag blir ofta genvägar förbli normal budgetprövning, ett slags gräddfiler som tär på budgetdisciplinen inom andra områden. Hade festivalpengar klarat budgetmangling om de ställts mot skola och äldrevård?
Å andra sidan har alla städer av betydelse också en budget för kultur. Så ska det också vara. Då väcks andra frågor. Vad menas egentligen med " festival"? När Jari Puustainen talar om festival ordnad främst av "näringslivet", avses då inte en stadsfest av det slag där öltälten betyder minst lika mycket som musiken, och där näringsliv är liktydigt med krogföretag? Sådana tillställningar har många städer. Inte sällan blir det rätt mycket skrän och fylleri.
Åfesten har inte bara betytt bra artistframträdanden. Är förslaget om ett nytt slags kommunfestival möjligen ett försök att få en större tonvikt på underhållning och kultur, och mer familjevänliga och mindre skräpiga och gapiga tillställningar än vid diverse stadsfester i olika städer?
I så fall, säg det gärna rent ut! I förslaget som det ligger antyds det bara, och döljs bakom snömosglosor om stadens "vision" och "varumärke".