När LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson ställer sig på led tillsammans med Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne är det allvar. Budskapet till byggfacken var glasklart: Skärp er, grabbar!
Det var verkligen i elfte timmen.
Efter en rörig avtalsrörelse, där LO-samordningen sprack redan i höstas, nådde facken och arbetsgivarna inom industrin i förra veckan ett nytt avtal som slår fast löneökningar på 2,2 procent. På söndagskvällen anslöt sig Handelsanställdas förbund med ett avtal som ger minst 590 kronor mer i lönekuvertet.
Det är dessa siffror som både Svenskt Näringsliv och LO vill se som normerande. Eller "märke", som industriavtalet kallas, eftersom de konkurrensutsatta branscherna i 19 år har fått sätta ramarna för övriga löneökningar, med hänsyn till svenska företags globala konkurrenskraft. "Behåll detta" var det gemensamma budskapet från Thorwaldsson och Lemne, som höll en unik presskonferens på måndagsförmiddagen.
Bakgrunden är att det länge verkade vara slut på den samförståndsanda som har rått sedan 1997. I alla fall från de relativt högavlönade och högröstade mansdominerade förbunden med Byggnads i spetsen. De gick tidigt ut och begärde betydligt högre löneökningar än industrin, vilket hade kunnat vara slutet på dagens avtalsmodell, som har gett både stigande reallöner och låg inflation, samt förhindrat offentliga huggsexor om löner. Jämför det med hur det var på 1970- och 80-talen, när inflationen slukade svenskarnas lönepåslag.
Det vet både Karl-Petter Thorwaldsson och Carola Lemne, som mycket väl kan sin historia. Och det vet definitivt den före detta Metallordföranden Stefan Löfven, som tidigare i våras, utan framgång, uppmanade samtliga förbund att rätta in sig i ledet.
Nu verkar det dock som att Thorwaldsson, genom att göra gemensam sak med Svenskt Näringsliv – och ta Byggnads, Elektrikerna och Målarna stenhårt i örat – har lyckats stoppa "märkes"-myteristerna. Hur ska man annars tolka gårdagens uttalande från konstellationen 6F, där de byggrelaterade fackförbunden ingår, som välkomnade uppgörelsen mellan LO och Svenskt Näringsliv och kallade den för en framgång? De gör det visserligen med brasklappen att de fortfarande anser att löneutrymmet är större och att ökningarna borde ha landat på runt tre procent, samtidigt som de markerar att de är positiva.
Men – och det är viktigt att komma ihåg – varken Thorwaldsson-Lemne-uppmaningen eller välkomnandet från 6F betyder att några ytterligare avtal är i hamn eller att hotet om byggkonflikt är helt undanröjt. Varslet gäller framför allt värnandet av dagens ackordslönesystem, som inte nämns i uppgörelsen mellan LO eller Svenskt Näringsliv.
Dessutom kommer LO att fortsätta att stötta Kommunals krav på att undersköterskor ska få en löneökning på minst 1061 kronor i månaden – alltså markant över "märket" – vilket både LO och Kommunal bör backa ifrån. Inte för att många undersköterskor inte tjänar för lite, utan för att den sortens låglönesatsning knappast är rätt väg att gå för att höja yrkets status.
I stället bör Kommunal driva på ännu hårdare än i dag om att heltid ska vara norm samt kräva fler karriärvägar så att medlemmarna har möjlighet till en god löneutveckling. Förutom att det kommer att underlätta för människor utan arbetslivserfarenhet att komma in på arbetsmarknaden, sänder det ut en viktig signal till de mer erfarna medarbetarna: Vi ser och värderar er kompetens.