Den här veckan väntas en uppdaterad forskningsöversikt från FN:s s.k. klimatpanel. Det står klart att det blir en ny mycket allvarlig varning för att klimatstörningarna kan accelerera vid fortsatt ökande utsläpp.
Det stora diskussionsämnet bör nu inte vara om prognosers nederkant eller överkant är mer sannolik, sådant går ändå inte att veta med någon säkerhet. Långt viktigare är att så snart som möjligt finna vägar att övervinna de blockeringar och de sabotagemekanismer som lätt förlamar allt internationellt samarbete där fria och ofria länder samlas till stora konferenser.
Det som hände vid klimatkonferensen i Köpenhamn gör det tydligt att andra vägar att nå samförstånd och komma till handling måste prövas.
Ett exempel är samarbetet för att kartlägga och motverka subventionering av fossila bränslen som en del länder satt igång. På goda grunder underströks vikten av detta av president Obama och de nordiska statsministrarna i deras gemensamma budskap efter mötet i Stockholm, och sedan några dagar senare av G 20-mötet i S:t Petersburg.
Den fortsatta subventioneringen av klimatskadande utsläpp är ett belysande exempel på vilka attitydförändringar som behövs, liksom på att dessa behövs inte bara i människors vardagliga konsumtionsval utan i ekonomisk politik och i viljan till politiska åtgärder.
De länder som då och då samlas till de stora FN-konferenserna, där en del diplomater har till uppgift att sätta krokben för det mesta, förmånsbehandlar olika slags produktion och konsumtion av fossila bränslen i en omfattning som uppskattas vara 3 300 miljarder svenska kronor per år.
I stället för detta subventionerande bör det på så många håll som möjligt bli en grundsten för en meningsfull klimatpolitik att sätta ett pris på koldi-oxiden. Utsläppen ska beskattas, såvitt möjligt med samma skattesats per ton oavsett varifrån utsläppet kommer.
På motsvarande sätt borde det helst ligga ett pris på andra växthusgaser, som borde beskattas i förhållande till hur farliga de är jämfört med koldioxid.
De verksamheter som bidrar till utsläpp av metan och dikväveoxid till atmosfären skulle då betala en avsevärt högre skatt per ton än koldioxidskatten.
Här är det långt kvar, president Obama arbetar på grund av den politiska omöjligheten i skattevapnet, främst med administrativa regleringar för att förbättra energieffektivitet och minska utsläpp, som i USA främst sjunker genom att nya naturgasfynd tränger bort kol – något som pressar priset i Europa och leder till en miljöpolitiskt helt befängd stimulans av koleldning i europeiska kraftverk.
Ett annat exempel är att regeringsskiftet i Australien, som har en betydligt högre utsläppsnivå än USA, följts av att en nyligen införd koldioxidskatt avskaffas – det som påstås vara borgerlig politik kan vara något helt annat än vad samma ord betyder i Sverige.
Kan vi i Sverige, som har industriländernas lägsta klimatskadliga utsläpp i förhållande till nationalprodukten, trots det vi uppnått fortsätta ner mot nollutsläpp – och ändå ha livskraftig ekonomi och bevarad välfärd?
Ja, mer kan faktiskt göras än vad många tycks tro.
Men då är vindkraft, kärnkraft, ökad skogstillväxt, elbilar och avskiljning av koldioxid ur rökgaser ofrånkomliga, fast de alla brukar vara omstridda.