En skattereform av format behöver vara bred, inte bara politiskt. Skattesystemet som helhet ska bättre främja arbete, företagande, produktiva investeringar och effektiv kapitalhushållning. Flera olika slag av skatter behöver då ett gemensamt grepp, som gör det lättare att hitta gemensam mark i fördelningsfrågor.
Bolagsbeskattningen är ytligt sett minst laddad. Den har ingen historia av stora politiska motsättningar. Tidigare steg åt rätt håll har tagits, i den stora skattereformen kring 1990, och i två omgångar under Anders Borgs (M) tid på finansdepartementet. Nuvarande regler snedvrider så att skuldsättning stimuleras, medan investeringar med eget riskvilligt kapital motverkas. På bordet ligger en utredning från 2014 med två alternativ.
Partierna undvek frågan i valrörelsen, och sedan har finansminister Magdalena Andersson (S) signalerat att hon hellre vill gå vidare med det mindre ambitiösa andrahandsalternativet. Det alternativet är inte lika effektivt i att göra bolagsskatten klart konkurrenskraftig och blockera skatteflykt. Men det är inte lika krävande i fråga om konsekvensändringar, bland annat för att inte bostadsbolag med hyreslägenheter ska komma i kläm.
Det här är en stor fråga, viktig för investeringarna. Politiskt borde den gå att klara som en i stort sett självfinansierande omfördelning.
Så mycket mer av låsningar och rädslor finns om inkomstskatterna på arbete och kapital. Kortslutningen som fått stora negativa följder uppstod genom att fastighetsintresset fick igenom att personer med god ekonomi fick mycket stora förmåner när kapitalskatten på bostäder (fastighetsskatten) sänktes. Den fick då ett tak som kraftigt och mycket ensidigt gynnade storstadsregioner och höginkomsttagare. Detta har drivit priser och skuldsättning uppåt. Men dessutom blev de fortfarande mycket hårda marginalskatterna på högre inkomster fastlåsta.
Detta försvårar för avancerade, exportinriktade företag att finnas och expandera i Sverige. Många tekniker och andra nyckelpersoner i sådana företag träffas av skatten. Andra grupper som advokater och revisorer lyckades ordna kryphål som delvis ännu är kvar.
Eftertanken har spritt sig på många håll. Det talas nu ofta, men vagt, om ränteavdragen som problem. Men kärnan är att de som har god ekonomi överbeskattas för arbetsinsatser och företagande, och i stället starkt gynnas på kapitalsidan via bostadslånen. Att vända detta rätt behöver ta tid och med tanke på kreditmarknaden genomföras stegvis.
Men erfarenheten borde ha fått många på olika sidor av blockgränsen att se att det har gått snett, och det på flera sätt: Undantagen och särreglerna i momsen är också en förklaring till att arbete i vanliga inkomstlägen beskattas hårdare än nödvändigt. Någonstans måste ju staten ta igen det som den förlorar på sänkta momssatser.
Såväl socialdemokratiska som liberala och konservativa mål i politiken skadas av det nuvarande tillståndet. Framtida välfärd kommer inte av att näringsliv och arbete missgynnas medan skuldsättning för bostadskonsumtion överstimuleras.
Dessutom finns en del att göra åt miljöskatterna. De ska ge effektivitet i klimatpolitiken, träffa hårdare mot växthusgaser som är ännu skadligare än koldioxid och framför allt inte främja fossileldning i stället för klimatneutral energi. Mer kan tas ut på motorbränslen medan effektskatten på reaktorer är ett dolt understöd till utländsk fossileldning.