Nu var det inte mycket till avslöjande eftersom de tre redovisade allt själva för praktiskt taget hela Stockholms politiska journalistkår i samband med Fredrik Reinfeldts presentation av den nya ministerlistan. Men vad är det då för synder de har gjort sig skyldiga till?
Peter Norman har kört för fort fyra gånger och underlät förra året att skicka in kontrolluppgift för barnpassning till ett värde av 8 000 kronor – ett belopp som inte är skattepliktigt. Norman fick vidare åtta miljoner kronor i bonus, när han på 1990-talet var vd för kapitalförvaltaren Alfred Berg Asset Management. Erik Ullenhag har rökt marijuana i ungdomen, ”någon gång” som han själv uttrycker det. Ulf Kristersson betalade 2001 en städerska svart, sammanlagt cirka 8 000 kronor, något som har varit vida känt åtminstone sedan 2007 då han berättade det för Svenska Dagbladet.
Knarket och de svarta pengarna är alltså småsaker, medan Normans bonus är en del av ersättningen för utfört arbete, för övrigt under en tid då Alfred Berg tjänade stora pengar åt sina kunder. Bonusen är varken olaglig eller oetisk.
Den som slår upp Expressen ser vad det handlar om, liksom att Peter Norman mer än halverar sin lön genom att gå från Sjunde AP-fonden till finansdepartementet. Men hur många svenskar var det inte som bara läste löpsedelns krigsrubrik? Hur många suckade inte något i stil med ”inte nu igen” och tänkte på medie-följetongen Cecilia Stegö Chilò och Maria Borelius för fyra år sedan?
Man kan invända att Expressens hårdvinkling inte orsakar någon skada, eftersom människor tar löpsedlarna för vad de är och i övrigt har lågt förtroende för kvällspressen. Kanske är det så, men det finns ändå problem. Tidningens osaklighet och oförmåga att skilja stort från smått påverkar människors mottaglighet för framtida avslöjanden. Vilken stilgrad ska Expressen använda när den lyckas gräva fram verkligt sprängstoff? Och hur ska tidningen förmå läsaren att ta det på allvar? Publiceringar som den i går påverkar nog också människors mottaglighet för explosiva nyheter i andra medier.
Sedan handlar det om något mycket grundläggande – pressetik och vanlig anständighet. Ingen människa, statsråd eller ej, ska framställas som kriminell och depraverad på en löpsedel utan att det finns täckning för det.