I går fastställdes statsbudgeten för skolan, men osäkerheten dominerar om vart utvecklingen är på väg.
Hur mycket kursomläggning S-MP-regeringen skulle innebära syntes inte så väl i den första, snabbt hopsatta budgetpropositionen. Det allra mesta av skolreformerna från åren 2008-11 fanns kvar utan att rivas upp i propositionen, och gör det också i fastställd budget. Men fortsatt kurs för lärarutbildning, förlängning till tioårig grundskola, förstelärartjänster och kunskapskrav hade inte hunnit anges särskilt övertygande av den nu sittande regeringen, utom i ett tydligt motstånd mot att öka ambitionen genom att byta ut förskoleklassen mot ett skolår till.
Försvagningen av grundskolans resultat pågick redan före den förra omgången av skolförändringar, under Göran Persson (S) och Beatrice Ask (M), med försämrad lärarutbildning, kommunalisering och friskolor åren 1988-93. Det påpekades nyligen av utredare som sett på skolan ur en annan vinkel, från arbetsmarknadshållet.
Detta borde inte förvåna. Nedgången i skolan hade pågått mycket länge innan de förändringar i läroplaner, lärarbehörighet, lärarutbildning, matematiklyft och utvärdering som Jan Björklund genomdrev med verkan från omkring 2011-12. Att det som kunde avläsas i PISA-undersökningen, särskilt i matematik, skulle bero på sådant som inträffat de fem senaste åren är en föreställning som bara finns i den politiska mytbildningens molnslöjor.
Däremot ställde OECD:s fortsatta utvärdering av svensk skola en del tänkvärda frågor. Den råkade oturligt nog bli framlagd just när regeringskris utbröt. Sverige har enligt OECD läxor att göra om läraryrkets ställning, ordning och studiero, skillnader i kvalitet och resurser mellan skolor samt den ännu svaga statliga styrningen av skolan.
På några områden säger det att skolreformerna gällt alldeles rätt saker, men att det gäller att fullfölja, så att lärarkårens kompetens och kunskapsnivå verkligen lyfts varaktigt.
Men OECD noterar att Sverige fortfarande har en svag statlig roll i skolan och att resurserna till skolan inte är svaga men däremot blivit sämre fördelade i förhållande till socioekonomiska förhållanden. Det sätter ljus på frågor där det inte funnits politisk uppslutning för att reformera med större kraft. Vägvalet måste göras. Om inte skolan ska återförstatligas så behöver styrningen av resurser efter behov och efter socioekonomiska förhållanden bli betydligt mer ingripande – och det kolliderar då både med kommunal självstyrelse och med icke-kommunala skolors nuvarande finansiering med relativt schabloniserad skolpeng.
En del spår av detta syntes i budgetbeslutet. Bland annat utvidgas förstelärartjänsterna med nyanställningar av särskilt kvalificerade lärare i problemstadsdelar. Men flera av de frågor som OECD-granskarna väckte går på tvärs mot både de skolfackliga hämningarna och de mer förenklade blockmotsättningarna.