Kommunerna misslyckas med det kompensatoriska uppdraget, konstaterade Lärarnas riksförbunds ordförande, Metta Fjelkner, på DN Debatt i går. Den svenska skolan blir alltmer ojämlik. Med tanke på att Sverige har nioårig skolplikt är det inte alls bra. Gäller skolplikten för alla ska också skolan vara likvärdig och bra för alla.
Det kompensatoriska uppdraget går ut på att se till att alla barn oavsett social, etnisk eller föräldrars utbildningsbakgrund ska ha en likvärdig chans att lyckas i skolan. En undersökning som LR har gjort visar dock inte bara att skillnaderna mellan de svaga och de starka i skolan ökar. De starka presterar också sämre.
LR kräver att staten ska ta ett betydligt större ansvar för kvaliteten i undervisningen än nu. Hur ska det gå till, utöver det som redan finns uttalat i läroplanerna och i hur väl rustade för uppgiften lärarna är när de lämnar lärarhögskolan? "Ett riktat statligt uppdrag utan hänsyn till kommunala prioriteringar och ambitioner" framstår i det här skedet som diffust.
Lärare måste få ökad frihet att pedagogiskt avgöra hur undervisningssituationen ska anpassas, skriver Fjelkner. Det kan handla om att bedriva undervisning i halvklass eller rätten att sätta in särskilt stöd eller extra resurser när så behövs. Detta borde inte ens behöva påpekas eller krävas. Det kompensatoriska uppdraget har funnits i över 50 år.
Problemet är knappast att lärarna inte vill eller saknar kompetensen att anpassa undervisningen efter situationen. Problemet är snarare att kommunernas sparbeting ofta drabbar skolan och går ut över lärarnas möjligheter att klara sitt uppdrag.
Kravet att elever nyligen kommit till Sverige, och som ramlar rakt in i det svenska skolsystemet och det svenska samhället, måste få betydligt mer stöd och hjälp för att klara skolan borde heller inte behöva uttalas. Men man ska heller inte tro att dessa elever per automatik kan uppnå målen bara de får tillräckligt med stöd.
En elev som börjar i årskurs 9 på hösten kan omöjligt erövra det svenska språket och uppnå gymnasiebehörighet på ett enda läsår.
Slutligen vill LR att staten ska rikta resurser till skolor med svårast förutsättningar så att de kan förbättra elevernas resultat. Hur då? Man kan inte dra alla barn som har kommit hit från ett annat land över en kam.
Utmaningen att lära sig svenska är förvisso densamma för alla, så det kriteriet är lätt att identifiera. Men ska alla barns föräldrar kartläggas i förväg, så skolan vet om det är barn till föräldrar med hög eller låg utbildningsnivå, och få resurser från staten anpassade därefter?
Helst skulle Lärarnas riksförbund vilja att skolan återförstatligades. Men sammanfattar man LR:s krav finner man att de i stort sett handlar om resurser, resurser som i dag är beroende av hur varje enskild kommun väljer att prioritera.
Så ska det inte vara. Det är barnens förmågor som ska stå i centrum – inte kommunens ekonomiska förmåga att ta vara på dem och ge stöd när det behövs. Men att förstatliga skolan skulle innebära ännu en stor reform och det är knappast det som skolan behöver i dagsläget.
Skolan misslyckas med sitt uppdrag
Lösningen på skolans problem är inte mer resurser eller vem som har ansvaret för skolan. Lösningen finns i hur man fördelar resurserna och hur man axlar ansvaret.
Detta är en ledare. Eskilstuna-Kuriren är en liberal tidning.