De förlängningar utbildningsminister Jan Björklund (FP) och den övriga regeringen berättade om i går innebär flera skärpningar av statens krav på främst kommunerna. Med vanlig hantering av de ekonomiska relationerna mellan stat och kommuner är det som nu ska förberedas i en utredning även ett förhandsbesked om ökat statligt åtagande för skolans kostnader.
Förlängningarna av skolplikten är naturliga fortsättningar på dels införandet av förskoleklassen för 6-åringar som nu pågått i cirka 15 år, dels de tidigare åtgärderna för att grundskolan inte bara ska kunna stjälpa över sina misslyckanden på gymnasieskolorna.
De delar av gårdagens besked som förmodligen har störst direkt betydelse för att motverka klassklyftor och social utslagning är ett extra grundskoleår för dem som inte når gymnasiets behörighetskrav samt att göra det obligatoriskt för huvudmännen att tillhandahålla sommarskoleundervisning. Det går dessutom att genomföra snabbare än omvandlingen av sexåringarnas förskoleklass till ett första läsår på grundskolans lågstadium, där det behövs utbildning och vidareutbildning så att de behöriga lärarna blir många nog.
Sommarskolor är ingen nyhet, de finns i många kommuner. Men de saknas i andra, ibland saknas de där de skulle behövas bäst. Obligatoriet blir i praktiken även en skyldighet för samtliga skolhuvudmän att samordna sig så mycket att även enstaka elever från mindre skolor ges tillgång till den extra undervisning de behöver. Frågor för utredningen blir rimligen hur det ska säkras att det inte blir luckor genom att en del skolor drar sig undan sin del i ansvaret – samt från vilken årskurs obligatoriet bör sättas in. Regeringen har preliminärt tydligen tänkt sig en eller två årskurser i slutet av grundskolan. Tidigare statsrådet Ibrahim Baylan (S) tänker sig att den nya skyldigheten för skolorna kan börja tidigare, och det kan ju vara något att fundera på i utredningen.
Att skolplikten i grundskolan blir tio eller elva år, och alltså inte blir lika lång för alla, hör ihop med att det tidigare förhållande inte accepteras längre, där grundskolans prestationer och elevernas resultat inte kontrollerades och utvärderades på allvar förrän mot slutet av högstadiet, då det var för sent. När man nu systematiskt sätter ljus på olika skolors resultat och svagheter, och då elever som behöver det ska få hjälp i tid är det också följdriktigt och värdefullt att grundskolan blir skyldig att ställa upp med ett års obligatorisk skola till när eleven annars inte når någon behörighet till någon gymnasielinje.
Att sexåringarna ska gå i första klass är däremot en kunskapshöjande åtgärd på bredden, inte enbart inriktad på de mest utsatta eleverna. Bara ett fåtal procent av barnen står nu vid sidan av förskoleklassen. Men i realiteten är sexåringarnas verksamhet en skolundervisning på en del håll, och mer av förskola på andra.
Det som föreslås är att tiden ska utnyttjas bättre, med skola på riktigt för alla, från sex års ålder som i de flesta länder. Därmed skärps också kompetens- och behörighetskraven. Den som undervisar ska vara skollärare, inte förskolelärare. Där kom genast fackligt missljud med förutsägbart Fridolineko hos MP, men vägvalet som görs är det rätta. Förskollärare som ska undervisa sexåringar kommer alltså att behöva genomgå vidareutbildning.