– Vanligt folk ska inte vara rädda för att gå ut. De här grupperingarna är bara ute efter att skada varandra.
Det säger Lars Franzell, på polisens avdelning för grova brott, till tidningen med anledning av mordförsöket vid Rekarnegymnasiet i Eskilstuna i måndags kväll.
Påpekandet är viktigt. Våldsdåd av det här slaget får inte leda till att en diffus rädsla griper omkring hos Eskilstunabor och att Eskilstuna utåt uppfattas som en allmänt farlig stad. Så är det inte. Skottlossning är inte en del av Eskilstunas vardag.
Med det sagt bör man inte vifta bort konsekvenserna av dessa skottlossningar. De drabbar fler än våldsoffren och deras familjer. Människor som befinner sig i närheten träffas emellanåt av skott. Men även den som inte skadas fysiskt, utan bara bevittnar ett mord eller mordförsök, kan få psykiska sår som består länge.
Och visst har det varit lite för många sådana incidenter på senare tid i Eskilstuna, som skotten i Nyfors förra året och de i Årby 2010 och 2011. I går sköts det också i Fröslunda, mitt på dagen, och polisen utesluter inte en koppling till mordförsöket i måndags. De uppgifter som hittills kommit fram – inte minst måndagsoffrens tystnad – tyder på en uppgörelse i den undre världen.
Denna skottlossning påminner även om en annan sak: Eskilstuna är inte en farlig stad. Men Eskilstuna är en delad stad.
Vid sidan av den positiva dynamiken med befolkningsökning, (ännu rätt måttfullt) byggande, försköning av staden och tilltagande optimism finns ett annat Eskilstuna – det arbetslösa, det missbrukande, det socialt utslagna. Det handlar om människor som står med ett eller båda benen utanför samhällsgemenskapen och i olika grad misstror de etablerade institutionerna.
Och deras andel växer. Tecknen på det är många. Ett ständigt stigande försörjningsstöd är ett. Sverigedemokraternas valframgång är ett annat. Flera hundra lokala ungdomar som sluter upp för att kasta sten på polisen på första maj är ett tredje.
Kriminella uppgörelser med eldvapen är i den meningen bara toppen av problemberget. Utbrotten av dödligt våld är bara den yttersta konsekvensen av ett samhälle, en stad, som ställer många utanför gemenskapen och placerar dem på en plats där moralen löses upp.
Därmed är också åtgärder som den senaste från kommunens politiska ledning, mot gängbrottslighet, hur lovvärda de än är, bara ett skrapande på ytan. Behandling av symptomen bär inte långt om man inte även hugger i sjukdomens rötter.
Lösningarna här är föga sensationella, men de kräver konsekvens och uthållighet. Det handlar om kamp mot drogmissbruk, vilket förutsätter en restriktiv alkoholpolitik även lokalt. Det handlar om skapande av livschanser för fler, vilket kräver en bättre skola. Det behövs även fler vägar bort från passivitet och kravlöshet gentemot människor som saknar egen försörjning.
Sedan finns det personliga ansvaret, som inte är kopplat till klass, inkomst eller social ställning. Ett avståndstagande i vardagen från all brottslighet – som nej till svarthandel, nej köp av stöldgods samt samarbete med polisen – minskar utrymmet för kriminella.