Det vi har sett under de senaste åren är i stället en sorts mellanväg, där Kristdemokraterna söker plats i debatten med en konservatism som är kaxig och populistisk – men enbart i retoriken.
Så var det med Göran Hägglunds tema Verklighetens folk. Gesterna och anspråken var stora. ”Etablissemang” ställdes mot ”vanligt folk”. Klåfingriga politiker skulle hålla sig borta från sådant som bäst löses vid det berömda köksbordet. Men när partiet skulle omsätta allt detta prat i praktisk politik stannade det vid ställningstaganden av typen nej till statlig filmcensur.
I valrörelsen övergav Kristdemokraterna temat och satsade på en mjukare framtoning – och fick förlita sig på borgerliga stödröster för att hålla sig kvar i riksdagen.
Men nu återvänder Göran Hägglund till temat från 2009. Hans tal i går på partiets riksting i Umeå var kanske det mest värdekonservativa som han har hållit. Hägglund angrep en statlig politik som ”struntar i relationsfaktorn” och exemplifierade med underhållsstödet som betalas för barn vars föräldrar separerar men inte kan komma överens om ekonomin kring barnet.
En statlig utredning har konstaterat att barn till särlevande föräldrar skulle få bättre ekonomiska villkor om föräldrarna löste saken själva. En lösning skulle kunna vara en höjning av bidragen till dessa barn, givetvis på ett sätt som inte försvagar drivkrafterna att arbeta. Det kan vara ett extra bidrag till ensamstående föräldrar, som ges utan behovsprövning.
Men det är just det som Hägglund inte vill. Det är enligt honom just sådant som undergräver familjen. ”För det föräldrapar som kämpar i sin relation, känslomässigt eller ekonomiskt, läggs ytterligare ett argument i vågskålen för att gå skilda vägar”, sa han i talet.
Och här skulle Hägglund kunna, som en konsekvens av resonemanget, kräva en sänkning eller ett avskaffande av nuvarande underhållsstödet. Men det gör han förstås inte. För även i den bästa av kristdemokratiska världar kommer det finnas familjer där föräldrarna gör sitt yttersta för att hålla ihop men ändå går skilda vägar under bråk. I samma värld kommer det finnas ohjälpligt dysfunktionella familjer, där vardagen handlar om missbruk och misshandel, och där föräldraseparation är det absolut bästa för barnen. Den som ser även dessa familjer kan inte gärna föreslå bidragsförändringar som gör det ekonomiskt svårare att skiljas.
Alltså säger Hägglund A men inte B. Han kritiserar systemet utan att kräva ändring. Och här står Kristdemokraterna och stampar. Den kaxiga konservatism som låter bra från rikstingets talarstol klarar just inte mötet med verkligheten och de moderna frihetsidealen.