Polisen har upplöst EU-migranternas läger i Båtmansbacken i Eskilstunastadsdelen Nyfors, berättade tidningen i går. Så har ordningsmakten gjort förr i kommunen. För några veckor sedan avvisades migranterna från platsen vid E20 nära McDonald’s och i våras avvisades de från gångtunneln under tågstationen.
Och det har gjorts fler sådana avvisningar i Eskilstuna, liksom på andra håll i Sverige.
Den bild som SVT-programmet Uppdrag Granskning satte häromveckan, bland annat med den stora migrantbosättningen i Malmö som exempel, är därför missvisande. Budskapet som förmedlades där och som sedan spreds av diverse opinionsbildare, är att myndigheter och politiker inte agerar.
I själva verket gör polisen en hel del. Däremot gäller olika regler vid avvisning från offentlig plats och från annan mark. När det gäller offentliga platser använder polisen ordningslagen och kan agera snabbt. Det räcker att konstatera att platsen används för boende i strid med bestämmelserna och polisen får skrida till verket.
Om det däremot är fråga om privat mark eller kommunal mark som inte är offentlig plats är vägen till avhysning mer snårig. Markägaren ska då begära avhysning hos Kronofogden som kan begära handräckning från polisen. Som ett led i detta krävs identifiering av dem som har bosatt sig på platsen. Vem som bör, får och klarar av att genomföra detta råder det delade meningar om.
Det finns säkert goda skäl till att lagen skrevs som den gjorde och fram till nyligen – före migrantlägren – fanns det inga praktiska problem med det. Nu har dock regeringen påbörjat ett arbete med att ändra lagen. En första utredning ska presentera sina slutsatser i vår. Det är bra. En markägare måste ha effektiva verktyg för att bestämma över sin egendom. Samtidigt får lagar av det här slaget inte hastas fram.
Men det är bara en sida av saken. Den andra är frågan om vart de avvisade ska ta vägen. I dagsläget är det som Therese Lekander, från föreningen En bättre chans, säger: Det är en katt och råtta-lek. Migranterna avvisas från en plats, flyttar till en annan, till dess att de upptäcks och polisen dyker upp igen. Eller så gör den inte det, om migranterna bosätter sig på mark som inte är offentlig plats. Sådana bosättningar finns också i Eskilstuna.
Om man ser denna helhet gör regeringen bara halva jobbet. Den har satt igång ett arbete för att ändra en otidsenlig lagstiftning kring avvisningar. Men regeringen tar inga steg för att ändra socialtjänstlagen, som även den är skriven för en tid före EU-migranterna.
Detta är människor som finns i Sverige. De kommer att vara här under överskådlig tid. De måste ha en säker plats där de kan sova och sköta sin personliga hygien. Utan att dessa grundbehov är uppfyllda kan det inte bli tal om att förbättra EU-migranternas sociala situation.
Men kommuner som Eskilstuna kan och bör, utan att vara rättsligt skyldiga därtill, ge EU-migranterna tak över huvudet. Om beslutsfattarna kan leva med att dessa människor lever i utsatthet, borde de åtminstone vilja motverka den förorening som de spontana bosättningarna ofrånkomligen orsakar.
Eventuellt kiss och bajs i parken är ett resultat av kommunens ovilja att erbjuda alternativ. Så enkelt är det.