Det sista är mest absurt. Banker som lånat ansvarslöst till stater måste få ta sin smäll när dessa stater gör konkurs, som den grekiska nu. Men ingen europé, inte heller det svenska Vänsterpartiets väljare, tjänar på att smällen blir så stor att banker kollapsar och det europeiska finansiella systemet förlamas, att företag inte får tillgång till kapital och att privatpersoner inte klarar sina bolån.
När det gäller kopplingen till euron är Sjöstedts utgångspunkt klar: han har aldrig gillat den europeiska valutan – på ideologiska grunder. Samtidigt finns det mycket slentrian i nyhetsförmedlingens tal om den ekonomiska krisen som en eurokris, när det i grunden handlar om en skuldkris.
Ett antal EU-länder har levt högt över sina tillgångar. Uppluckringen av valutaunionens budgetregler har gjort det möjligt men huvudansvaret ligger på de enskilda staterna. Frihet från sanktion befriar inte från den moraliska plikten att sköta sig.
Statsledningars dåliga hushållning har lite att göra med växelkurser, räntor eller optimala valutaområden, som den svenska eurodebatten 2003 handlade om och som vänsterpartister och andra eurokritiker refererar till. Det går nämligen att sköta och missköta ekonomin såväl med som utan euron.
Se på Sverige och Finland. Sverige klarar den europeiska stabilitetspakten krav för budgetunderskott och statsskuld utanför valutaunionen, Finland klarar dem innanför. Underskottet och skulden ligger ungefär på samma nivå i de två länderna (Finlands något högre).
Och vem tror att Grekland eller Italien hade skött sina offentliga ekonomier bättre om de haft kvar drachmen och liran? Valutaregim rår inte på inrikespolitisk kultur.
Därmed är det också där de långsiktiga lösningarna på de ekonomiska kriserna bör sökas. Europeiska politikers tankeverksamhet får inte stanna vid hanteringen av de omedelbara hoten, som veckans beslut om nedskrivning av de grekiska skulderna.
Regler på EU-nivå vad gäller budgetdisciplin och bankernas agerande måste skärpas, men huvudarbetet måste utföras inom länderna. Och där behöver man knappast uppfinna cykeln. Det handlar om gamla hederliga saker som bättre budgetdisciplin, offentliga ekonomiska system som håller, reformer för stärkt konkurrenskraft – effektivare skatter, mer välkomnande företagsklimat, kamp mot korruption och trög byråkrati – och en allmän insikt om att den som konsumerar även måste producera.