Så är det inte. Sakpolitiskt är hon i allt väsentligt en traditionell folkpartist. Det som däremot utmärker Ohlsson är en ideologisk säkerhet och principfasthet. Hon vet vilka strider hon vill ta och tar dem. Oaktat följderna.
Det har gett henne en betydande personlig anhängarskara inom och utanför partiet och därmed en stark politisk plattform. I det senaste riksdagsvalet fick hon som andranamn på partilistan för Stockholms stad betydligt fler personröster än förstanamnet, partiledaren Jan Björklund.
Under ett antal år har Birgitta Ohlsson varit en riktig lågoddsare för att ta över partiledarskapet efter Jan Björklund. I går kunde dock den bilden ha förändrats helt.
Det interna angreppet mot Ohlsson ser ut att ha följt en plan. Anna Starbrink, landstingsråd (L) i Stockholm och ledamot av partistyrelsen, krävde att Ohlsson lämnade sin plats i partiledningen – partiets högsta operativa organ med sju ledamöter. Orsak: Ohlssons påstådda vana att offentligt kritisera partibeslut, senast kravet på stopp för nya konfessionella friskolor och stopp för utökad verksamhet för de befintliga.
Starbrink fick omedelbart stöd från bland annat partiets vice gruppledare i riksdagen, Tina Acketoft, och Liberalernas riksdagsgrupp höll ett sju timmar långt möte för att diskutera frågan.
Utgången blev dock att Ohlsson sitter i orubbat bo. Hon är kvar i partistyrelsen, i partiledningen och på posten som utrikespolitisk talesperson. Att hon lämnat riksdagsgruppens förtroenderåd kan inte ses som en stor uppoffring om ens någon alls. Samtalsklimatet där är uppenbarligen inte det bästa. Ohlsson säger också att hon ansökte om att lämna förtroenderådet redan i våras.
Att flera högt uppsatta folkpartister omedelbart uttryckte stöd till henne hade tveklöst betydelse. Till dem hör de båda EU-parlamentarikerna Cecilia Wikström och Jasenko Selimovic, Liberala ungdomsförbundet och EU-kommissionären Cecilia Malmström vars plötsliga inhopp i partiinterna angelägenheter i Sverige är exceptionellt och får särskild tyngd.
Sett till den omedelbara sakfrågan, Ohlssons tidningsreplik om konfessionella friskolor, är hennes kritiker helt fel ute. Det krav om dessa friskolor som Jan Björklund och tre partikamrater presenterade på DN Debatt må vara förankrat i partistyrelsen, men är ändå bara ett förslag till Liberalernas landsmöte i november nästa år.
Varje partimedlem, även ledamot av partistyrelse och partiledning, måste rimligtvis ha rätt att offentligt argumentera för eller emot olika sådana förslag. Det är grundläggande partiintern demokrati.
Ur demokratisk synpunkt kan man lika gärna kritisera att det som i formell mening enbart är ett förslag till landsmötet klassas som en slutdebatterad partiståndpunkt, när partiledaren presenterar det på debattplats i DN.
Men även om Ohlsson vann denna skärmytsling är den större striden inte nödvändigtvis avgjord. Partiledningen hoppas möjligen att den har satt munkavle på Ohlsson. Det skulle göra livet lättare för vissa folkpartister men knappast gynna partiet.
Om ledningen tystar sin starkast lysande stjärna, sänder det en förödande signal till partimedlemmarna. Taket för den interna debatten sänks. Det intellektuella klimatet i partiet blir torftigare. Då stryper man utvecklingen av smart liberal politik.