Ettusentrehundra miljoner människor som lever på en knapp svensk tia om dagen. Det är den senaste bilden av den yttersta fattigdomen.
Världsbanken ställer numera samman statistik även om de mest fattiga och ger en ungefärlig bild av läget. Det här har nu undersökts i 30 års tid, och svaret är numera att den yttersta fattigdomen minskar.
För första gången rapporteras nu en minskad andel utfattiga i samtliga sex större regioner som de fattigare länderna brukar delas in i. Till och med i Afrika har det börjat gå åt rätt håll.
Det är ju väldigt långt kvar. Men de senaste årtiondenas väldiga ekonomiska framsteg i tredje världen har fått verkningar även för många som tidigare var bland de allra fattigaste.
Det har annars varit en utbredd bild att industrialiseringen i länder som Kina och Indien visserligen lyft stora befolkningsmassor upp till en ny global medelklass, men att de allra fattigaste lämnats åt sidan och inte fått del av tillväxten utan tvärtom sjunkit än djupare i misären.
Bakom detta har legat skillnaden mellan de asiatiska tigerekonomierna och länder med kaotiska förhållanden eller hopplös stagnation i främst Afrika. Den skillnaden har inte försvunnit. I östra Asien har andelen utfattiga – med det vanligaste måttet en och en kvarts dollar per dag– fallit från 77 -till 14 procent på omkring 30 år. I södra Asien från 61 till 36 procent. I Afrika söder om Sahara gick det länge åt fel håll, men andelen har sedan 1993 minskat från 59 till 48 -procent.
Även den mest långtgående underutveckling kan brytas, och måste inte vara en hopplös spiral av stagnation och fattigdom. En tidigare programmatisk pessimism, som grodde ur en ideologisk föreställning att klyftorna skulle mekaniskt öka, att all framgång i länder med bättre ekonomi skulle motsvaras av tilltagande fattigdom och utsugning på annat håll. Att det var fel har stått klart länge för de länder i främst Asien som vuxit snabbt genom industrialisering och världshandel.
Men det är nu tydligt att fattigdomen är på väg att lindras eller brytas även på åtskilliga andra håll. Läskunnighet, kunskap och teknik sprids – och där inte krig, kvinnors underordning, brutalt klassherravälde eller politiskt förtryck stryper all utveckling blir följden tillväxt och inkomstökning, först långsamt och sedan kanske snabbare.
Förändringen i delar av Afrika börjar vara påtaglig. Några förödande inbördeskrig har upphört. På många håll har militärdiktaturer ersatts av öppnare och ibland demokratiska system. Det finns inget hållbart skäl för att en utveckling som i Indien eller Indonesien skulle vara omöjlig i afrikanska stater.
Tillväxthindren är inte borta. Handelsbarriärer i rikare länder kan göra stor skada. Oljeekonomier kan skapa en tom tillväxt med korruption och klientelpolitik, men föga av näringsliv och produktivitet. Miljövänligare, effektiv teknik måste slå igenom, inte minst inom energisektorn.
Men pessimismen i världen under de pågående ekonomiska kriserna i rika länder bör inte skymma att det kan vara på väg att ljusna på många håll där det ekonomiska mörkret legat som tätast. Även inom den miljard som nu har det sämst i världen kan många i nästa generation komma att leva under framsteg och med minskande klyftor.