Kritikerna hade fel. Decemberöverenskommelsen var varken odemokratisk eller revolutionerande. Inte vid någon budgetomröstning under den förra mandatperioden, då Alliansen styrde, ställde sig en riksdagsmajoritet bakom regeringens förslag. Det räckte att oppositionen aldrig samlade sig till ett gemensamt motförslag.
Inte heller hade Decemberöverenskommelsen fått allianspartierna att sluta bedriva opposition. Bara fram till sommaruppehållet hade riksdagen röstat mot regeringen ett fyrtiotal gånger, i så kallade tillkännagivanden som låste regeringen. Riksdagen beslutade bland annat om fler matematiktimmar i skolan, tog ställning för fri etableringsrätt i primärvården och för att behålla Bromma flygplats. Decemberöverenskommelsen handlade om budgeten, inget annat.
Så även om motståndet mot överenskommelsen från höger presenterades som principiellt handlade det mer om känslor. Det var besvikelse över valförlusten och ovilja att acceptera konsekvenserna av den, kombinerat med en oförmåga till politiskt nytänkande. Nej till Decemberöverenskommelsen blev en snuttefilt.
Vad innebär det då att Decemberöverenskommelsen nu är uppsagd? Det kan ingen svara på. Klart är dock att den har gjort nytta. Uppgörelsen i december visade sig vara nödvändig för att undvika nyval. Det var viktigt att den levde så pass länge att den kunde skapa lite distans till valrörelsens låsningar och kyla ner känslorna något.
Denna höst hade överenskommelsen ändå inte tillämpats vid behandlingen av budgeten i riksdagen, eftersom de borgerliga har lagt separata budgetmotioner. Något alternativ till regeringens proposition, ett som samlar flera partier, finns nu inte.
Vissa råbarkade till höger, som riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) från Östergötland, är missnöjd med det. Han vill att Alliansen tillsammans med Sverigedemokraterna avsätter regeringen. Tanken är att det, med eller utan nyval, öppnar vägen för en alliansregering. I praktiken kommer denna då att förlita sig på stöd från SD.
För närvarande har Bengtsson inget för det. Alliansens partiledare försäkrar att de inte avser lägga gemensam budget. Inte heller kommer de att stödja SD:s misstroendeförklaring mot finansministern. Jan Björklund (FP) säger att Folkpartiet inte vill medverka till att skapa "politiskt kaos".
Ur kortsiktigt, taktiskt perspektiv är det förståeligt. Opinionsläget gynnar inte de borgerliga. Men förhoppningsvis går insikterna djupare än så. Den låsta blockpolitiken i kombination med detta parlamentariska läge, som Sverige kommer att få leva med länge, gör det omöjligt att styra landet utan formella eller informella uppgörelser mellan blocken. Den formella vägen är nu stängd. Återstår den informella där den ansvarsfulla oppositionen, hur den än ser ut, även i fortsättningen avstår från att skriva ihop gemensamma budgetförslag i riksdagen.
Sedan finns förstås ett alternativ till, ett bättre: En blocköverskridande majoritetsregering eller majoritetsuppgörelser över blockgränsen om den ekonomiska politiken.