Alla har hört det sägas under många år och än mer under de senaste veckorna: "Integrationspolitiken har misslyckats". Kritik är bra, liksom självkritik. Problemet är bara att det går slentrian i uttalandet. Ibland är det utgångspunkt för konstruktiv politik, men mer ofta används det oprecist och fungerar som en sorts trosbekännelse eller som en kod för något annat.
Väldigt mycket av den statistik som kastas fram i debatten är vilseledande. Det vanligaste är att titta på situationen för svenskfödda samt för personer som bor här men är födda i andra länder. Sverige jämförs med OECD- eller EU-länder.
Sett till sysselsättningsgapet, skillnaden i andelen sysselsätta mellan in- och utrikesfödda, är Sverige i botten. Det har dock i huvudsak att göra med att sysselsättningsgraden bland inrikes födda i Sverige är mycket hög. Om man tittar enbart på sysselsättningsgraden bland utrikesfödda ligger Sverige i princip på OECD-snittet.
Men inte heller det ger rätt bild. Människor som har skilda förutsättningar på svensk arbetsmarknad klumpas ihop i gruppen "utrikesfödda". Indelningen tar inte hänsyn till varifrån man har kommit till Sverige, när, varför, vilket modersmål man talar, och så vidare.
Vissa arbetsinvandrar, har ett jobb som väntar på dem i det nya landet. Andra flyr krig i geografiskt avlägsna länder, har med sig svåra traumatiska upplevelser och talar ett språk som tillhör en språkgrupp långt från svenska.
Vilken sysselsättningsnivå gruppen utlandsfödda har bestäms alltså i stor utsträckning av gruppens sammansättning. Invandringen till Sverige utmärker sig genom en jämförelsevis hög andel (utomeuropeiska) flyktingar samt anhöriga till dem. Det är en invandring som inte är matchad mot omedelbar efterfrågan på den svenska arbetsmarknaden. Andelen arbetsinvandrare är samtidigt mycket liten.
Det har gjorts internationella jämförelser som samtidigt har tagit hänsyn till skillnader i invandringens karaktär i de olika länderna, exempelvis av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, i en rapport från 2011. Dess slutsats: "Om man tar hänsyn till […] skillnaderna i invandringens sammansättning och omfattning är skillnaderna mellan länder i sysselsättningsgraden hos utrikes födda påfallande små".
Så nej, Sverige är, givet förutsättningarna, inte alls i internationell botten när det kommer till invandrares etablering i samhället. Det betyder inte att problem saknas. Många människor står bevisligen utanför och Sverige ska här inte nöja sig med medelmåttighet eller strax däröver. Det gör vi inte på något annat område.
Det finns brister i de statliga och kommunala system som möter invandraren. Även den svenska arbetsmarknaden, med en förhållandevis liten lågavlönad tjänstesektor, försvårar inträdet för många nyanlända som saknar bra nätverk i Sverige. Här gäller det att hitta offentliga verktyg som sänker trösklarna.
Men det tjänar inget till att förenkla till det fördummande, svartmåla eller sätta upp orealistiska mål.
Kanske är det ofrånkomligt att det för många flyktinginvandrare och deras ättlingar tar en generation eller två att nå en levnadsstandard i nivå med en genomsnittlig infödd svensk. Men alla dessa människor får leva i fred och frihet. Det är inget misslyckande.