I helgen fick LO en helt ny ledning. Förhoppningen i de glesnande LO-leden är att denna nya ledning ska ge den fackliga centralorganisationen nytt liv. Under den senaste tioårsperioden har medlemstalet i LO-förbunden minskat från cirka två miljoner till en och en halv miljon. Samtidigt har LO förlorat i inflytande.
LO:s motsvarigheter på tjänstemannasidan, TCO och Saco, har inga medlemsproblem. Saco har ökat hela den senaste tioårsperioden, medan TCO nu ökar igen efter att tidigare ha tappat medlemmar.
När ekonomin krympt och inflytandet begränsats har det uppstått både oro och osämja inom LO. Industriförbunden samverkar hellre med tjänstemannafacken än underordnar sig samordning med andra LO-förbund. Problemen för den stora organisationen är uppenbara när den brottas med sin självbild.
Det finns skäl att fråga sig hur framtiden för LO ser ut med den nye ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson i spetsen. I sitt linjetal till kongressen i går talade han om hur han tycker att LO bör fungera. Och då blickade han bakåt – ända till tiden före andra världskriget. Men framför allt till den dåtid när fackföreningsrörelsen, det vill säga LO, och det socialdemokratiska partiet gick hand i hand.
Visst kan det vara trevligt med nostalgiskt tillbakablickande. Och visst kan man lära sig av det som skett i historien. Men att försöka kopiera dåtidens verksamhet för att nå framgång i dagens verklighet är inte vid första påseendet särskilt smart.
Det var tydligt att Karl-Petter Thorwaldsson saknar den makt som förbundet har haft. Makten över samhällsutvecklingen när det kommer till arbetsmarknadspolitik, offentlig sektor och socialförsäkringar. Den makten vill Thorwaldsson återta.
I sitt tal berörde han detta. Men kanske inte så mycket som skulle ha behövts. Till väsentliga delar var hans tal ett politiskt manifest och då iklädde han sig rollen som lobbyist. I dag har emellertid LO svårt att få gehör för det man säger sig vilja kämpa för. Med alliansregeringen finns inget fackligt-politiskt samarbete.
Det som de flyende medlemmarna kanske hade velat höra mer av var hur LO ska svara upp mot de krav som kan ställas ute på arbetsplatserna. Karl-Petter Thorwaldsson tog själv upp en rad fall – vägarbetaren, exempelvis, som står oskyddad en meter från bilar som kör alldeles för fort förbi arbetsplatsen.
Det är en viktig arbetsmiljöfråga. Sådana frågor är frekventa. Förra året dog 60 personer och tusentals skadades i arbetsmiljöolyckor. Få av alla dessa fall leder till åtal. Här skulle facket tillsammans med Arbetsmiljöverket kunna agera mycket mer offensivt och med kraft, vilket skulle leda till bättre arbetsmiljöer på sikt.
Inte förrän detta grundläggande arbete för medlemmarna uppgraderas och ger resultat, kan LO räkna med att få ökat förtroende hos arbetstagarna. Inte förrän då kan antalet medlemmar börja öka och inte förrän då kan LO börja få mer inflytande.
Eller makt – Thorwaldsson hymlar inte med det. Men makten måste förtjänas och dit har LO en lång väg kvar. Och när makten förtjänats så måste den förvaltas klokt. Också i det fallet har LO läxor att lära.