Det är synd om moderaten Finn Bengtsson. Åtminstone tycker Finn Bengtsson det själv. Riksdagsledamoten anser sig vara illa behandlad av moderata riksdagskollegor, på grund av hans motstånd mot Decemberöverenskommelsen. Bengtsson har tagit upp saken med talmannen.
Det handlar om två typer av reaktioner. Den ena är kritik mot Bengtsson. Hård sådan ska bland annat ha framförts på ett möte med den moderata riksdagsgruppen. Den andra typen av reaktion ligger på ett mer personligt plan. Bengtsson beskrev det i radion i går: "... det kastas lite blickar som inte alltid är så trevliga [...] huvuden som böjs ner och kamratskapet är inte vad det brukar vara".
Det är svårt att se hur något av det kan vara ett ärende för talmannen. Hård polemik på riksdagsgruppsmöten hör till politiken. Blickar och vinklar av de moderata riksdagsledamöters huvuden, när Bengtsson passerar i korridoren, är en del av det sociala samspelet. Behandlingen av politiskt avvikande partikamrater kan vara tuff, mycket tuff. När sådant förekommer kan det gott diskuteras offentligt. Men inte heller det rör de former, regler och processer i riksdagsarbetet som talmannen övervakar. Detta är partiinterna frågor och en del av det politiska liv som en riksdagsledamot har valt att leva.
Bengtsson har självmant kastat sig in hettan. Han har medverkat till att hans moderata länsförbund i Östergötland tagit ställning för att Decemberöverenskommelsen rivs upp. Om överenskommelsen ändå är i kraft anser Bengtsson att han inte är bunden av den. Vid budgetomröstningen kommer han agera som om uppgörelsen inte fanns. Bengtsson går emot partiets beslut och underminerar en nyvald partiledare.
Att göra så är hans rätt. Det som däremot inte är hans rätt är att kräva immunitet mot intern kritik mot detta uppträdande.
Men visst finns det objektiva skäl till att Bengtsson nu drar på sig offerkoftan. Högermotståndet mot Decemberöverenskommelsen är på väg att kvävas, såväl i det moderata partiet som på andra håll. Det blev inget gräsrotsuppror inom M mot uppgörelsen. Högerpresskampanjen – i huvudsak på vissa moderata ledarsidor – har inte visat sig vara särskilt uthållig.
Och det är inte konstigt. När alla dessa aktörer lättade på trycket samtidigt såg det ut som en imponerande opinionsyttring. Men det fanns ingen fortsättning. Klagokören har nämligen inga svar på följdfrågorna, som förvisso ställs alldeles för sällan av nyhetsjournalister: Vad är alternativet till Decemberöverenskommelsen? Ska Sverige styras med en blocköverskridande majoritet? Eller ska Alliansen söka regeringsmakten och regera med stöd från SD?
Det första alternativet finns inte i högeryttrarnas tankevärld. Moderater vill till varje pris hålla ihop Alliansen. Det andra, samarbete med SD, vågar de inte yttra i klartext, även om det ibland syns mellan raderna.
Bengtsson tillhör dem som är på väg att förlora denna debatt, och glider nu bort från sakfrågan till en diskussion om partimobbning. Någon lyckas han säkert lura.