Domen säger något annat, den är intressant, fast på andra sätt. Det som snarare är att vänta är att det blir slut på det slags "dokumentärer" i reklam-tv där yrkesgrupper i vården följs i jobbet, så nära att patienter medverkar och omtalas. Detta blev en fluga för några år sedan. Sedan upphörde detta slags samarbete mellan några landsting och produktionsbolag som jobbat åt reklam-tv.
Det som inte upphört tidigare kan inte fortsätta, i vart fall inte som förut. Och väl är det.
Redan för ett par år sedan ställdes skåp på plats av en en av Riksdagens ombudsmän JO allmänt kallad. Sekretessbestämmelserna i sjukvården är ju av det stränga slaget. Det räcker inte att landstinget som tar emot tv-team sluter avtal om sekretess och att samtycke av patienten inhämtas innan något inslag sänds där en människa finns med så att det framgår vem det är.
Det är ett sekretessbrott redan att tv-personal finns i lokaler där akutpatienter tas emot och att de börjar filma medvetslösa och svårt medtagna, för att senare använda filmsnuttar ifall tillstånd medges. Sjukvårdssekretessen kan inte hanteras så lättvindigt.
Detta JO-yttrande satte stopp bland annat för tv-inspelningar på Akademiska sjukhuset, som dock redan hade hunnit utlösa den process där Uppsala tingsrätt för några dagar sedan sade nej till ett skadeståndskrav. Ett tidigare, men jämfört med Uppsala mindre riskabelt, samarbete med Landstinget Sörmland om programmet "112 på liv och död" upphörde också, vilket var helt riktigt.
Processen i Uppsala har drivits av det s.k. Centrum för rättvisa en politiskt juridisk aktivistorganisation, och de har förlorat. Till det viktigaste i den domen hör att domstolen påpekat det både landsting och tv-bolag borde tänkt på från början.
De avtal som ingåtts för att skydda patienten har utformats så att landstingets tjänstemän skulle förhandsgranska alla inslag och kunna stoppa dem. En sådan klausul är i strid med Yttradefrihetsgrundlagen. Landstinget kan inte vara skadeståndsskyldigt för att det inte stoppat ett inslag med hjälp av en grundlagsstridig avtalsparagraf.
Det i praktiken viktiga här är dock att avtalsuppläggningen som förekom mellan en del landsting och tv-bolag var omöjlig från början. Den kan aldrig mer användas.
Tingsrätten, som – till skillnad från den svans av eftersägare som "Centrum för rättvisa" drar med sig – insåg att målet berörde grundlagsskyddet för medier, har därmed avvisat skadeståndskravet, som för övrigt var våldsamt överdrivet när det gällde beloppen och även på andra sätt tvivelaktigt.
Men det betyder inte att svensk rättsordning lämnar patienter utan skydd mot närgångna kameror på sjukhus. Tvärtom utgör såväl sekretessreglerna som grundlagsförbudet mot en del landstings anspråk på förhandsgranskning att hela programidén, så som tv-bolagen ville ha den, är omöjlig.