Bara Sverige och Frankrike är markant bättre än de andra, om än inte tillräckligt bra.
Växthusgaser och främst fossilförbränning är ett globalt hot. EU har en stor miljöuppgift. Men många medlemsländer har än så länge missriktad energipolitik och stort, eller rentav extremt, fossilberoende. Att flera allvarliga säkerhets- och ekonomiproblem möts just i energipolitiken har tillspetsats i år. Ingen borde längre kunna ignorera den fara alla borde sett sedan länge, att vara beroende av gasrör från Ryssland.
Samtidigt har det som skulle varit EU:s viktiga gemensamma redskap mot koldioxidutsläppen, handeln med en begränsad volym utsläppsrätter, vanvårdats. Med villrådighet och oförmåga att enas om att möta förändringar av energimarknaderna har lågkonjunktur och billigare kol, efter gasboomen i Nordamerika, sänkt priset på utsläppsrätterna. Deras styrverkan har gått mot det försumbara.
I flera länder har det setts som en politiskt lättare miljöpolitik att bränna fossilgas i stället för sten- och brunkol. Gas ger mindre utsläpp än kol. Strategin är djupt otillräcklig, även då den kompletteras med bidrag till sol- och vindkraft.
De länder som ligger mer rätt i sin energipolitik, som Sverige, bör vara noga med att slå vakt om det som gjort att stor produktion och välfärd kunnat förenas med relativt små växthusutsläpp. Viktigast är här att minska vägtrafikens, men även lantbrukets, utsläpp.
Länder med större utsläpp, stort kolberoende och beroende av ryska pipelines behöver öka sin försörjningstrygghet utan en pervers ökning av elektricitet från koleldning. Kapaciteten att föra över både el och gas mellan olika EU-länder måste skyndsamt anpassas till säkerhetsläget och en avveckling av sten- och brunkol som bränsle i kraftverk.
Bland annat behövs fler terminaler för att nere på kontinenten ta emot naturgas som levereras med tankbåt. Sverige bör inte motverka EU-satsningar i dessa säkerhetsbetingade infrastrukturprojekt.
Men samtidigt måste det bli ett slut på det självbedrägeri många på kontinenten hållit på med, där de skrutit om sina sol- och vindstimulanser, samtidigt som de sagt nej till kärnkraft och låtit koldioxidutsläppen ligga på ofta dubbla nivån mot de svenska, med kolkraftverk i den roll kärnkraften har i Sverige och Frankrike.
Den inrikes debatten i Sverige om ett eller tre bindande energimål i EU bör ses i just det här perspektivet. Ett övergripande mål om att sänka växthusgasutsläppen träffar den verkliga kärnfrågan. Ett särskilt mål för förnybart kan med fel utformning bli ett instrument för att fortsätta Tysklands och andras dubbelspel, där huvudfrågan missköts, medan de skrävlar i delfrågor.
Centralt är att få upp priset på växthusutsläppen till en miljömässigt motiverad nivå, genom koldioxidskatter eller genom att göra allvar med utsläppshandeln, så att den får den effekt den skulle ha. Det blev inte lättare när en oheligt hopsatt majoritet i EU-parlamentet i april 2013 fällde ett etappförslag om minskat antal utsläppsrätter från EU-kommissionen, som stöddes av bland annat den svenska regeringen.
Marginalen var liten. Avgörandet fälldes av svenska moderater och brittiska tories som röstade tvärs emot det som önskades av regeringarna i Stockholm och London.
De moderater som på söndag kandiderar till omval bör bedömas även efter den bedriften.