Förre statsministern Fredrik Reinfeldt tänker skriva en bok om sin regeringstid och en del annat – och utgivningen är tänkt redan till nästa höst.
Bokförlag kan ha sina skäl att trycka snabbt, långt innan det som hänt kan ses åtminstone något mer i historiens ljus. När adrenalinet sjunkit tillbaka kan tanken bli klarare. Den som gör som Fredrik Reinfeldt nu tänker riskerar att fortsätta slagväxlingen snarare än att bidra till förståelsen.
Memoarer av ledande politiker kan ha mycket olika värde. Det gäller både litterärt, som historisk källa och som debattinlägg. Även i Sverige – för att inte tala om USA, Tyskland eller Storbritannien – finns sådana böcker på en lång skala från det ambitiösa och genomtänkta till det ytliga och meningslösa. Ingvar Carlsson och Ulf Adelsohn väntade båda länge men blev motpoler, i var sin ände på skalan.
Bland berömda, läsvärda och sansat distanserade politiska memoarböcker från något äldre tid är bilden inte entydig. Gustaf Andersson i Rasjön (FP) skrev ett årtionde efter att ha lämnat regering och partiledaruppdrag. Ernst Wigforss (S) gav ut sin första memoardel bara ett drygt år efter att ha slutat som finansminister.
Kjell-Olof Feldts vredesgnistrande 'Alla dessa dagar – I regeringen 1982–1990' var ovanlig genom att vara både en intensiv partsinlaga, ett tänkvärt debattinlägg om regeringsmakten och särintressena samt en utmaning mot många i det egna partiet. Skulle Fredrik Reinfeldt ha något liknande på gång kan det bli minst sagt intressant, men det är ju mindre troligt.
Ska han dölja sin syn på det interna arbetet i regeringen och på de slitningar som måste ha förekommit, för att mest fortsätta debatten som den pågått det senaste årtiondet? Då kan det bli en bok som inte tillför så mycket. Är han öppnare och mer distanserat analytisk kan det bli intressantare. Men då måste också alla de andra som var med om de åtta årens regerande känna sig lika fria att berätta om hur de själva uppfattade det – och även om Fredrik Reinfeldts olika sidor.