Regeringen har tappat både initiativet i svensk politik och opinionen. I går presenterade Statistiska centralbyrån (SCB) årets ena stora partisympatiundersökning. Den förstärker den bild som de olika opinionsinstituten förmedlat de senaste månaderna, att regeringspartierna backar och Socialdemokraterna går framåt.
Socialdemokraternas uppgång har varit väl- men även lättförtjänt och kan till stor del härledas till Stefan Löfven. Partisekreteraren Carin Jämtin väljer att tona ned hans betydelse för uppgången. Det hör till. Inför kommande valrörelse är det riktigt att hävda att Löfven inte skulle kunna göra det här själv. Gräsrötterna måste kunna mobiliseras varför det dumt att lägga för stor vikt vid partiledaren. Det hör också till spelet att lyfta fram politiken, även när sådan saknas, i stället för individen.
Moderaternas och de övriga regeringspartiernas nedgång, däremot, har med politik att göra – eller snarare bristen på politik. Under Socialdemokraternas partiledarkris behövde inte Moderaterna göra så mycket alls. Frågan är dock vad partiet under den tiden hade kunnat göra annorlunda. Mediefokus låg på Håkan Juholt och sedan också på valet av ny partiledare för Socialdemokraterna.
Moderaternas nye partisekreterare Kent Persson medger för TT att partiet varit alltför defensivt det senaste halvåret. Men när Socialdemokraternas partiledare är på plats, och så påtagligt höjer opinionssiffrorna bara genom att finnas till, måste Moderaternas insikt om situationens allvar omvandlas till handling. Missnöjet med att regeringen stått och stampat började före Socialdemokraternas partiledarkris.
Kent Persson säger att Moderaterna måste ”öka takten, öka tempot och förnyelsen”. Förhoppningsvis menar han i omvänd ordning. Regeringen har under en längre tid framstått som trött och idélös. Har man inga nya idéer hjälper det inte att bara öka takten.
Officiellt heter det att de politiska partierna tar opinionsmätningar med en nypa salt. Det är resultatet på valdagen som räknas, heter det, och det är sant. Men mätningarna ger ändå partierna en vink om vad väljarna tycker om dem och dess partiledare just nu. Ur det perspektivet har allianspartierna problem.
Men inte heller Socialdemokraterna sitter säkert. Vid motsvarande tid under förra mandatperioden hade oppositionen ett skyhögt övertag på regeringen. Sedan bildades de rödgröna och började redovisa sin politik. Väljarna var inte imponerade. Regeringen omvaldes.
Denna gång är förutsättningarna något annorlunda. Den akuta finanskris, som gav regeringen möjlighet att visa sin duglighet, finns inte nu. S, V och MP kommer att gå till val var för sig. Socialdemokraternas ledning har lärt sin läxa och blivit bättre på att undvika fallgropar som ensidigt tal om bidrag.
Men Socialdemokraternas politik är i grunden oreformerad. När det kommer till ekonomin och sysselsättningen har partiet inte presenterat några mirakelgrepp. Vårmotionen var ett antiklimax. Hur regeringsalternativet till Alliansen ser ut är oklart – ett besked väljarna bevisligen ogillar. Och 2014 uppfattas inte Stefan Löfven, S hittills främsta tillgång, som lika ny och fräsch.
Så gläds och deppa gärna över SCB-siffrorna, men övertolka inte och glöm inte historien.