Veckans snyftare i ekonomispalterna har varit att en vice riksbankschef vid 66 års ålder väljer pension hellre än nytt flerårsförordnande. Orsaken till att Lars E O Svensson inte ställer sig till förfogande är inte heller åldern. Han har varit i minoritet nästan oavbrutet, och förgäves föreslagit ännu lägre ränta och ännu mer expansiv penningpolitik än riksbanks- chefen Stefan Ingves.
Oenigheten som sådan är inte fel. Tvärtom. En av finesserna med den konstruktion riksdagen har gett Riksbanken är att meningsbrytningarna i direktionen inte ska döljas. De ska tvärtom visas upp i ljuset genom protokoll som blir offentliga ett par veckor efter räntebesluten. Det är en medveten strategi för att främja debatt och vetenskaplig diskussion om hur banken sköter det uppdrag den fått.
Lyckas man efter flera tiotal försök inte över-tyga andra är det tillåtet att tröttna. Misslyckandet betyder inte nödvändigtvis att man är martyr.
Det finns ett stråk i den politiska diskussionen där Lars E O Svensson utmålas som en mer eller mindre utrensad sanningssägare, som stått för lägre arbetslöshet men hunsats av räntehökar.
I botten finns i stället en vetenskaplig konflikt, om hur stor bärkraft modeller om orsakssamband mellan inflation och arbetslöshet har i den nuvarande ekonomiska miljön. Sådant kan man vara oense om.
Men hos sådana som inte bryr sig om akademikers modeller, utan bara vill ha sänkt ränta, låter det ju fint med en riksbanksman som säger att man kan få en hel procentenhets lägre arbetslöshet, om man bara accepterar högre inflation.
Den andra sidan har inte bara ifrågasatt om effekten på arbetslösheten av ännu lägre ränta skulle bli så stor. Högre priser och ännu större fara för fastighets- och andra bubblor är inte gratis. Finansiella obalanser är farliga. Bakslagen kan öka arbetslösheten.
Att Lars E O Svensson är en respekterad nationalekonom, som utifrån tolkning av statistik och ekonometriska modeller dragit en annan slutsats än kollegorna är en sak, och verkligen inget skäl att byta ut honom.
Men doakören är något annat. Den har inte brytt sig nämnvärt om hans vetenskapliga yttranden, utan bara älskat förslagen att göra det kortsiktigt ännu billigare att skuldsätta sig. Från en del fackliga kanslier, populistiska politiker och allsköns fastighetsintressen brukar det alltid anses att räntan ska vara lägre.
Från det hållet var man ständigt upprörd över Riksbankens inflationsmål när riksdagen fastställde det, och ville inte gå med på att jobb och reallöner skulle må bra av att de gamla inflationskarusellerna bromsades in.
Nu har i stället inflationsmålet blivit poppis hos dem, då de kan utnyttja det som skäl att pressa ned räntan en bit till. Den avgående Lars E O Svenssons beundrarskara är nog delvis inte så rolig att ha.
När andra i Riksbanken varit angelägna om att inte underblåsa riskabla beteenden och bubblor har de haft goda skäl för det. Allt mer höjda bostadspriser kan vara trevliga för dem som äger. För andra blir de en börda. För samhällsekonomin är de en stabilitetsrisk.