Det är ingen tvekan om vilka hotbilder mot frihet och välfärd som folkpartiet liberalernas programkommitté har sett torna upp sig.
En välfärdsstat kan knäckas av skärpt internationell konkurrens om landet inte klarar att bevara sin egen välfärd med bra utbildning, starka företag och höjd produktivitet.
Där finns också klimat- och andra miljöhot, liksom diktaturernas fortsatta styrka i världen. Att frigöra sig från beroende av energiresurser som kontrolleras av diktaturer är både klimatpolitik och säkerhetspolitik.
Programförslaget som lades fram i går, för beslut efter sommaren, har höjda miljöpolitiska ambitioner och internationalistisk inriktning, en välbekant del av FP:s liberalism. Demokratiers samarbete, särskilt EU, förblir en huvudfråga.
Det mest inrikespolitiskt brännbara är ändå avsnitten om hur Sverige ska bevara välfärden och inte sugas ner i det svarta hål dit en del länder söder om oss är på väg.
En hel del känns igen även här. Det är inget Annie Lööf-program för att vända ett parti ut och in, FP kommer att känna igen sig självt.
Den socialliberala linjen från Bertil Ohlin är understruken, inte utsuddad.
Dessutom går en hel del igen från de senaste dryga 20 årens reformpolitik i Sverige, som FP i nästan alla delar har stött eller drivit fram, och som gjort att landet nu inte är i italienskt läge.
Men synen på skatter och lönespridning blir ändå kontroversiell.
Om ett land som Sverige ska klara skärpt internationell konkurrens behöver det förändringsförmåga och hög kunskapsnivå i näringsliv och arbetskraft.
Det blir nödvändigt, fast en krävande uppgift, att både ha lägre marginalskatter på arbete – inte högre än jämförbara konkurrentländers – och samtidigt få in skatteintäkter till ett starkt välfärdssystem, som ger trygghet i förändring och vidareutbildning och anpassning.
Ett land kan ha högre skattekvot än andra och vara konkurrenskraftigt i alla fall.
Men skattebördan får då inte ligga så att den straffar ut arbetsinsatser och företagande och gör utbildning olönsam.
En ekonomi med fungerande arbetsmarknad med låg arbetslöshet och stark utveckling av produktivitet och teknik kan inte ha en alltför sammanpressad lönestruktur.
Sociala klyftor och andra orättvisor måste begränsas på andra sätt än genom mycket höga inkomst- skatter och små löneskillnader.
Det ställer då krav, på bra skolor som utjämnar sociala skillnader, på välfungerande socialförsäkringar, på god sjukvård och på en restriktiv alkohol- och narkotikapolitik – fyra FP-linjer i programförslaget med lång socialliberal tradition men delvis med avsevärda konfliktytor mot delar av borgerlig höger.
Kombinationen av frihandel och stark marknadsekonomi med en social välfärdspolitik är FP:s varumärke sedan Bertil Ohlins tid. Det svaga avsnittet i programförslaget är något annat, överraskande nog demokratins spelregler och folkstyrets vardag.
Ett helt missriktat påhitt om färre folkvalda i riksdagen, medan det inte ens tas upp som problem att ämbetsmannavälde och processjuridik oroväckande ofta börjar tränga undan parlamentariska beslut, är ett tecken på att programskrivarna försummat en del som är bör vara viktigt för liberaler.