Nedskärningspolitik och kallhamrat marknadstänkande sliter isär Europa. Det skapar klyftor och röjer vägen för högerextremismen. Men det finns en lösning: ett socialt protokoll som skrivs in i EU:s fördrag.
Det är det komprimerade huvudtemat i Socialdemokraternas EU-kampanj. Ett parti som länge har varit och i viss mån fortfarande är splittrat i sin syn på EU, har hittat ett enande budskap med ideologiska övertoner. Men det är inte hela förklaringen till partiets förälskelse i det sociala protokollet. Det har drivits under en tid av Europafacket, ETUC, och har fått gensvar i delar av den europeiska socialistiska rörelsen.
Ingen vet vad detta protokoll exakt innebär. Men Europafacket har presenterat några utgångspunkter i fyra så kallade artiklar. En central tanke, i artikel tre, är att "Inget i fördragen, särskilt inte ekonomiska friheter och konkurrensregler, ska ha företräde framför grundläggande sociala rättigheter och sociala framsteg… Vid konflikt ska grundläggande sociala rättigheter ha företräde."
En fin attraktionsformel: värdeladdat och vagt i sak. Men för att skriva in något sådant i EU-fördraget krävs att det nuvarande dokumentet rivs upp, att en ny lagstiftningsprocess genomförs och att samtliga 28 medlemsstater ställer sig bakom det nya fördraget. Redan det borde ge insikten att projektet är dödfött. En orsak är att processen är alldeles för mödosam. Ett annat skäl är att flera EU-länder inte har något intresse av dylikt socialt protokoll inskrivet i unionens grundlag – för att de inte anser att EU har med saken att göra, för att de ogillar den typen av reglering i sig, eller både och.
Om man ändå väljer, mot bättre vetande, att tro på möjligheten av en sådan fördragsändring, vad talar för att regleringen blir just den som svenska socialdemokrater vill se? I den bästa av svenska socialdemokratiska världar kommer ett socialt protokoll att undanröja Lavaldomen, det vill säga utvidga möjligheterna till fackliga stridsåtgärder mot löntagare som arbetar i Sverige med utländska avtal.
Den som tror det är hemmablind. En ordning där reglerna på arbetsmarknaden sätts fast i avtal mellan fack och arbetsgivare finns i ett fåtal EU-länder – Sverige, Danmark, i viss mån Finland och Nederländerna. I det övriga EU dominerar lagstiftning. När så exempelvis en fransk politiker säger sociala rättigheter kan hen mena något helt annat än en svensk.
Till exempel kan en arbetstidsförkortning ses som en social rättighet. Och eftersom åtgärden försämrar konkurrenskraften kan landet införa handelsrestriktioner mot unionsländer där arbetstiden är längre, däribland Sverige.
Resultatet av den process som bland annat svenska socialdemokrater driver på skulle kunna bli att kollektivavtalet försvagas samtidigt som den fria rörligheten inom EU sätts ur spel, vilket drabbar svenska varor och tjänster och svenska jobb. Socialdemokraterna borde veta bättre.