Och visst finns det anledning att le när fem partier, som sinsemellan är väldigt olika, lyckas nå en uppgörelse om energin. En av de hårdast låsta frågorna i Sveriges politiska historia, som har upplöst en regering, varit föremål för en folkomröstning och lagt grunden för bildandet av ett grönt parti.
Även om överenskommelsen – som slöts mellan regeringen och alla allianspartierna utom Liberalerna – förhoppningsvis ger en del långsiktiga spelregler för energiproducenterna, industrin och hushållen, har det under veckoslutet ibland varit svårt att förstå att parterna pratat om samma beslut. Medan Moderaterna och Kristdemokraterna har framhållit att de har räddat kärnkraften, har Miljöpartiet fokuserat på att betona att all el ska vara förnybar år 2040.
I praktisk politik betyder det att kärnkraften förväntas klara sig själv, med avvecklad effektskatt för att underlätta för renoveringar, och tillstånd för den som vill att bygga tio nya kärnreaktorer på egen bekostnad. En eftergift som måste ha suttit långt inne för C och MP, precis som att ökade subventioner till förnybar energi inte står högst upp på M och KD:s önskelistor.
Även om det senare är bra – Sverige bör satsa på det förnybara – är det illa att de kraftfulla subventionerna kommer att leda till en snedvridning i konkurrensen som missgynnar kärnkraft. Inte för att vi kan förlita oss på kärnkraft i all framtid, utan för att den enda energikällan som i dag kan komma upp i kärnkraftensförmåga att leverera mycket el på kort tid är fossila bränslen, något klimatet knappast behöver mer av.
Det var den paradoxen som fick Liberalerna att lämna förhandlingsbordet och det är därför Jan Björklund (L) utesluter att Alliansen kommer att gå till val 2018 på den energipolitik som slagits fast i uppgörelsen.
Frågan är alltså hur länge den klassiska svenska kompromissen, som statsrådet Ibrahim Baylans (S) kallar energiöverenskommelsen, håller i sin nuvarande form. För även om en kompromiss innebär att inget får allt, men att alla får något, är det inte särskilt troligt att M och KD kommer att stå ut med att se på när kärnkraften urholkas. Inte heller att C och MP föredrar att Sverige importerar energi från exempelvis kolkraft, framför egenproducerad kärnkraft.
På så sätt kan det vara en fördel att Liberalerna står utanför överenskommelsen och kan bevaka kärnkraftens intressen, utan att bli beskyllda för att bryta uppgörelsen. På sikt är det dock önskvärt att L tar plats i den grupp som ska ansvara för att vårda och utveckla besluten under de kommande åren.
Men det förutsätter att överenskommelsen är öppen för justeringar om kärnkraften.