Däremot finns flera missnöjes- och taktikuppläggningar bland oppositionspartierna. De är samtliga osammanhängande, missvisande och omöjliga att regera på.
Det råder nu övervikt för missnöjesinriktad populism, där huvudsaken är att i större eller mindre delar upphäva – eller låtsas motsätta sig – viktiga delar av just den reform- och saneringspolitik som, under växlande regeringar under snart 25 år, faktiskt räddat välfärden i det här landet.
Samtliga väljare, ett antal partiledningar och en mängd personer som på olika sätt har inflytande och ansvar i politiken, behöver ta sig allvarliga funderare på vart det faktiskt är på väg. När ingen regeringsbildning är möjlig annat än sådana som allvarligt kan förvärra de ekonomiska problemen är det troligt att det går rejält illa.
Det finns främst två möjligheter, där regeringar efter valet kan lyckas. En är att fyrpartiregeringen stärks, uppnår egen majoritet, och med tillägg och korrigeringar fortsätter de senaste 25 årens välfärdsräddande politik. Vägen dit är i så fall att de tre mindre partierna belönas med fler röster, av väljare som inser att de står för åtskilligt av det bästa i nuvarande regering.
En annan är att S får nyckelrollen, inte bildar koalition med V eller MP, men med hjälp av hoppande majoriteter, eller i samverkan med ett eller flera allianspartier, till stor del bygger vidare på vad regeringarna Persson och Reinfeldt tillsammans uträttat.
Inget i går tydde på något sådant. S har en taktik där makten ska vinnas på ett sätt som gör dem utlämnade åt MP och V, och med förväntningar uppbyggda hos intresseorganisationer och väljare som kan göra det till ett elände att försöka regera.
Ett led är att S förespeglar mer åt sjuka och arbetslösa, och som mål sätter låg öppet redovisad arbetslöshet, i stället för hög andel i arbetskraften och i jobb. Kostnaden har de inte täckning för, men de enda skattehöjningar de vill vidröra före valet är sådana som slår mot företagande eller mot drivkrafter för större arbetsinsatser. I det senare syftet har till och med samverkan med SD, på de senares inbjudan, accepterats.
För att kunna posera som motståndare till skattesänkningar föreslår S anställningar i offentlig sektor – inte med stora belopp, bara 16 promille på skolans resurser, påpekade Jan Björklund (FP) i går – och vad gäller skolpersonal utan hänsyn till att det inte finns så många behöriga och kompetenta personer att rekrytera som de påstår ska anställas.
Nästa led är att, medan man ger vaga intryck av att lova många, dyrbara utgifter, påstå att man till skillnad från regeringen står för starkare statsfinanser. I det syftet jämförde riksdagsman Mikael Damberg (S) i går det naturliga budgetöverskottet i den upphettade konjunkturen ett par år före finanskrisen med det underskott som nu på goda grunder accepteras för att hålla nere arbetslösheten i botten på en konjunktursvacka.
Detta är inte en politik från S.
Det är en kolorerad pr-byråstrategi.
Stefan Löfvens trovärdighet tål inte nämnvärt mer av denna Dambergska missnöjestaktik, som ska dölja vad S egentligen kan och vill göra – och tillsammans med vilka.